De Geers tyger påminner om allt som var möjligt

Carl Johan De Geer framför tygmönstret "Boberg" från 1993.
Carl Johan De Geer, tygmönstret "Monster" från 1986.
Foto: MYREHED PER / Myrehed Per
Linnea Axelsson.
Foto: Privat

Carl Johan De Geers mönster har en tidlös kvalitet, precis som före honom Bloomsburygruppens. 

Linnea Axelsson blir påmind om att de politiska tiderna har förändrats.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Den slingrande draken på tyget ”Blå lotus”, inspirerad av Tintinalbumet med samma namn, drog Carl Johan De Geer med skalpell på fri hand med blicken på förlagan. Under pressvisningen säger han att han aldrig kunde ha gjort en sådan schablon i dag, inte för att han blivit darrhänt, men för att han inte har samma självförtroende.

Det finns en formsäker lekfullhet i tygerna på Thielska galleriets utställning, med De Geers textila produktion från 1960-talet och framåt. De äldsta med endast två färger, bottentygets och mönstrets, ofta gjorda med en mall som vridits fyra gånger runt sin egen axel, likt hur mönster kan byggas med kakelplattor. 

Längre fram ritar han i datorn och uttrycket blir råare och pixligare. Om han först bröt mot den bruna borgerligheten genom klara och starka färger, gjorde han det senare genom att byta jugendinspirerade växtmönster mot husgeråd - hårda föremål, som stekpannor och lampor. Tallarnas barr, som han stiliserade till solfjäderliknande former i mönstret ”Boberg”, blir dinosaurier ritade efter barnens leksaker. Textiltekniskt har de mest fulländade tygerna motiv som bara flödar, utan synliga skarvar.

Carl Johan De Geer, "Gult rum”, 1991.
Foto: MYREHED PER / THIELSKA

Det är intressant att se hur De Geer, som till en början, åtminstone skämtsamt, såg sitt arbete med textil som del i en världsförbättrande revoltrörelse, blir allt mer uppmärksam på rumslighet i sina mönster: föremål som faller, hur saker flyger genom luften. När man upptäcker den där dragningen mot något destabiliserande i tygerna finner man den på många ställen: i hur gestalterna rör sig i rummet, mot varandra. 

Med utställningens titel, ”Den stora missuppfattningen”, vänder sig Carl Johan De Geer mot hur han och hans generationskamrater lättsinnigt tänkte att ”det går att skapa en ny och bättre värld utan krig med hjälp av mönster, starka färger och musik.” Det är inte första gången han arbetar humoristiskt självkritiskt. Utställningen med titeln ”Vi hade fel” år 2013 byggde på en liknande tanke. Då handlade det om hans ungdoms övertygelse om de franska modehusens förestående död. 

De Geers och hans samtidas, liksom före dem Bloomsburygruppens eller Ellen Keys tro, på att färg och textil har en politisk kraft ter sig så avlägsen. Flera av tygerna på utställningen skulle när som helst kunna tas i produktion. De har ett slags tydlighet som gör dem tidlösa. Men föreställningen om att det skulle kunna bli bättre verkar nästan omöjlig, i dagens närmast politiskt depressiva tillstånd. Stora satsningar, samhällsomdanande reformer, ingenting av detta verkar finnas i politiken längre, som vore det ideologiskt omöjligt. Långt ifrån den där självsäkra handen.



DESIGN

CARL JOHAN DE GEER

Den stora missuppfattningen

Thielska galleriet, Stockholm

Till 20/3 2022


Av Linnea Axelsson

Linnea Axelsson är poet och författare. Hennes senaste bok ”Ædnan” belönades med Augustpriset.



Lena Andersson: ”Tycker de verkligen att alla ska ha det lika bra?”

KULTURKRIGET. I ”Kulturkriget: Hemma hos” åker Daniel Sjölin hem till landets intellektuella på jakt efter de sju dödssynderna. Hos författaren Lena Andersson i Tensta hittar han vreden.