Därför var kvinnorna så usla konstnärer

RECENSION. Att jag inte känt till några kvinnliga skulptörer från förra sekelskiftet har aldrig upprört mig särskilt. Kan man sin feministiska historia vet man varför. Duktigt hantverk, men inte mer. För att begripa detta, måste man förstå tidsandan. På den här tiden var det opassande för kvinnor ur de bättre bemedlade familjerna att arbeta, att gå ut utan ledsagare. De fria konsterna ansågs kvinnor inte förstå sig på, förutom pianospel i salongerna. När rösträtten äntligen kom var dessa kvinnor vuxna och oftast redan präglade med acceptans för den patriarkala tidsandans kvinnosyn.

Utbildningen för dåtidens skulptriser var oftast Tekniska skolan för kvinnliga lärjungar i Stockholm, det som senare blev Konstfack. Lärarna var män. De hade varit studiekamrater, rest till Paris tillsammans, varit verksamma som konstnärer livet igenom.

Män avgjorde helt enkelt vilka av de kvinnliga lärjungarna som fick tillträde till konstvärlden.

Män befolkade konsten i alla dess delar: som kritiker, museichefer, professorer, intendenter, förläggare, gallerister och naturligtvis jurymedlemmar. Det var de som bestämde vilka elever som antogs, vilkas verk som fick visas. Män avgjorde helt enkelt vilka av de kvinnliga lärjungarna som fick tillträde till konstvärlden. De bedömde verkshöjden, hade facit för vad som räknades som utmärkt svensk konst.

Kopiering blev därför ett måste för de kvinnliga konstnärerna. Därför ingick inte den kvinnliga erfarenheten, väsensskild från den manliga, i deras verk. Rösträtten kom inte förrän 1921. 

FöregåendeNästa

Stäng fullskärmsläge

På Nationalmuseum visas nu en samling skulptriser, ja, de kallades så, för att skilja ut dem från de manliga skulptörerna, födda under slutet av 1800-talet. Som vuxna hade de säkert redan internaliserat idén om att de tillhörde Det andra könet. Idén som först 1949 fick teori och vingar tack vare Simone de Beauvoirs bok. Eller, som en manlig skulptör på Valand uttryckte saken på 1960-talet: Kvinnor är ju också mänskor, fast av en sämre sort.

Konst som senare fick modernisterna att reagera med avsky.

Under introduktionen av ”Härligt att vara skulptör!” betonas att museet lagt ner ett stort arbete på att hitta svenska kvinnliga skulptörer från den här tiden, utöver de få som nådde viss uppmärksamhet, men som sedan blivit bortvalda ur konsthistorien. Det är här nånstans jag drar öronen åt mig. Det har alltså inte letats efter intressanta konstnärskap. Nej, Nationalmuseum vill 2022 bara visa att kvinnor kan. Att kvinnor kunde skulptera. Och detta utan att med ett ord problematisera skulpturernas verkshöjd. 

Vad vi här får se är verk av kvinnor som liknar männens från samma tid. Inte bättre, tyvärr ofta sämre. Samma kitschiga salongskonst, samma förfallsperiod som deras manliga generationskamrater skapade. Den typ av realism vi kan se i varenda park. Den slags konst av nakna män, kvinnor och barn, med titlar från nordisk och antik mytologi. Konst som senare fick modernisterna att reagera med avsky och i reaktion skapa den konst som vi i dag kallar fri.

FöregåendeNästa

Stäng fullskärmsläge

Finner jag då någon särskild blick på kvinnans kropp hos dessa skulptriser, som, har det visat sig, ofta var lesbiska? Om jag skulle försöka se någon skillnad på manligt och kvinnligt arbete från tiden, så skulle det nog vara att kvinnorna, kanske i sin iver att visa sin duktighet, fick dragen, kroppen och uttrycket att oftast bli omänskligt utslätade.

En byst av August Strindberg sticker dock ut, där konstnären Agnes de Frumerie (1869 – 1937) har modet att förhålla sig ruff i sitt avbildande. Här riktigt känner man knivens skarpa möte med leran, vilket ger det där mänskliga originella uttrycket som alla övriga verk i salen saknar. Ett verk som fick den avporträtterade själv att utropa:

”Jag har sett hundra porträtt af mig, och har alltid frågat: är det jag? Jag har endast sett en byst af mig om vilken jag sagt: så skulle jag vilja se ut!”

Marianne Lindberg De Geer är konstnär, författare och medarbetare på Expressens kultursida. Hennes senaste bok är ”Utan hänsyn”. 

Lunch med Montelius: ”Allmänna klagomål”

PODCAST. Gunilla Brodrej och Martina Montelius har några klagomål. Hotell ställer in badkar i sovrum, tävlingarna i ”Allt för Sverige” är för torftiga och frisyrerna i ”Kontrapunkt” för komplicerade. Dessutom lägger en kär podd ner och det är krig.