Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Cindys iscensättning

Cindy Sherman, Untitled #150, 1985.Foto: Cindy Sherman/Metro pictures

Det är inget fel på Ellen Ripleys kompetens.

En efter en dödas de övriga i besättningen av rymdmonstret som tagit sig ombord på det slitna fraktskepp där hon tjänstgör.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Konst

Cindy Sherman

"Untitled Horrors"

Moderna museet,

Stockholm

Till och med 19 januari

Ripley både inser ett och annat om planerna hos skeppets cyniska ägare (de är beredda att offra sina anställda för att få hem monstret) och besitter tillräcklig sinnesnärvaro, en list som nog måste kallas kvinnlig och vapenkunskaper nog för att till slut lyckas skicka ut varelsen i permanent omloppsbana.

Den första storfilmen

Ridley Scotts "Alien" från 1979 var den första storfilmen där en kvinna var hjälte helt på de villkor som dittills varit förbehållna män. Ellen Ripley var till och med överlägsen sina manliga besättningskollegor. Var detta kvinnans frigörelse?

Ganska exakt samtidigt hade den unga konstnären Cindy Sherman inlett arbetet med en serie fotografier där hon iscensatt sig själv i olika poser hämtade från filmens värld. Inte från några särskilda filmer, utan från film i allmänhet. Gester, uttryck, mimik som fick alla att tänka "vänta, vilken film är nu det där från?". Shermans betydelse för konsten sedan dess är svår att överblicka.

Hon gestaltade identitet som en serie roller som hon gick in i och ur, hon synliggjorde klichéer om hur kvinnor framställs, hon visade hur bilder alltid bygger på andra bilder och hon gjorde det genom att använda material från populärkulturen.

Med andra ord de flesta frågor som blev den postmoderna konstens tema. Själv sa Cindy Sherman ungefär bara att hon utgick från populärkultur för att människor skulle kunna ta till sig hennes bilder utan att först behöva läsa konstteori.

Har utopin vänts till dystopi?

För den feminism som kommit att dominera representerar Shermans konst något mer önskvärt än det som gestaltas i "Alien", ett ironiskt förhållningssätt till identitet överhuvudtaget, en ny sorts människa, snarare än en spegelvändning av de traditionella rollerna.

Själv blir jag mer och mer tveksam till den utopin.

Under 1980-talet började Cindy Sherman avbilda dockor i groteska former, könsdelar och diverse utsöndringar och vätskor. Äcklet, det frånstötande och skräcken kom i fokus i stället för den ironiska leken med roller och masker. Det är som att kroppsligheten är ett monster som inte är så lätt att bli av med.

I dag syns populärversioner av Sherman i selfie-bilder på sociala medier. Iscensättningen av jaget är vardag men nu ligger ironin inte längre i att den sker efter ungefär samma stereotyper som hon identifierade i slutet av 1970-talet. Har utopin vänts till dystopi? Det kanske är att ta i, men inte heller på Instagram kan någon höra dig skrika.