Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Brofilmen väcker allas inre Hasse Aro

KONTROVERSIELL. Anna Odell dömdes för oredligt förfarande i samband med filmningen av "Okänd, kvinna 2009-349701".Foto: MATILDA RAHM
SAKPROSA ELISABETH ÅSBRINK Anna Odell Orosdi-Back, 144 s.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KONST

ANNA ODELL

Okänd, kvinna 2009-349701

Kulturhuset, Stockholm

Till 17/1

Liljeholmsbron, januari 2009... Den 21 januari 2009. En mörk och kylig kväll... En kall januarikväll 2009... Liljeholmsbron, Stockholm.

Inte så få referat av Anna Odells "Okänd, kvinna 2009-349701" innehåller sådana passager. Det är plats och tidpunkt, det är korthugget dramatiskt presens. Jag är inte själv oskyldig. I allt som sagts om Odells redan klassiska konstprojekt har den här aspekten kommit lite i skymundan.

Den som handlar om formen.

 

Filmen från bron när Anna Odell simulerade sin psykos liknar en övervakningsfilm, något ur en tv-deckare eller ett kriminalreportage. På så vis hakar den i vår tids mest populära genre. Det tar bara några sekunder - det dramaturgiska anslaget väcker thrillerförfattaren i oss, eller allas inre Hasse Aro.

Att vi vet hur det slutar och att det inte var ett riktigt självmordsförsök gör det bara mer lockande, att tragedin leder till förlösning och upprättelse skänker trygghet. Det är som en mytologisk-religiös berättelse, men i CSI-skrud.

Här, och inte främst i det Odell ville undersöka (akutpsykvården), provokationen (upprördheten lade sig väldigt snabbt efteråt) eller gränsen mellan konst och verklighet, tror jag förklaringen till verkets genomslag ligger.

När "Okänd, kvinna" nu visas i sin helhet på Kulturhuset i Stockholm sker det i en scenografi (av Marianne Lindberg De Geer) som också gestaltar en berättelse. Först går man - som på en bro! - i en korridor längs fönstren till ett rum med pressklipp, därefter kommer ett rum med en bältessäng och stationer för projektets olika delar från research till rättegång.

Det är återhållet och dämpat, och en fantastisk inramning.

Nu kommer också den första boken om Anna Odell. Journalisten och författaren Elisabeth Åsbrink skriver om "Okänd, kvinna" (texten börjar för övrigt med "Liljeholmsbron i Stockholm, 21 januari 2009"...) och projektets olika faser. Den och Kulturhusets katalog täcker in det mesta, inklusive juridik och medicin.

 

Det borde räcka men gör det inte. Man vill ändå se filmen från bron igen, följa reaktionerna, höra diskussionerna för att få återuppleva den där känslan av helande. Den som finns i de grekiska tragedier såväl som i Beckfilmer: Katharsis. Det som nästan bara konsten kan ge.