Bra konst avslöjar sig först efteråt

Stacey Sacks alter ego Stanley G. under Sacks hennes seminarium ”LUXURIOUS MIGRANT//performing whiteness”.
Foto: Ellen Røed. / UniArts
Jonatan Habib Engqvist.
Foto: Kristine Madjare / Privat

Sverige ligger i framkant när det kommer till konstnärlig forskning, ändå haglar kritiken och oron för hur detta ska akademisera fältet.

Jonatan Habib Engqvist läser en hundra år gammal text om konstens undergång, och ser hur liknande farhågor präglar dagens debatt.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURDEBATT. Otaliga texter och seminarier har riktat in sig på vad konstforskning är. Frågan är ofta retorisk och handlar om fältets relevans. Det samma gäller kritiken. Även om den är förståelig är frågan rätt enformig. Och så är det något polisiärt över det hela. Rentav prussiluskigt. Är inte osäkerhetsprincipen, öppenheten och spretigheten själva poängen? Om vi lyfter blicken från den tekniska avhandlingsfrågan ser vi hur museer bjuder in konstnärer att rota i deras samlingar och universitet inrättar ”artist-in-residence”-program. I sommar skriver Lars Strannegård regelbundna ”lovsånger till att lära sig något nytt” i SvD. 

Samtidigt ställs fortfarande den där frågan med annan en ton än när någon frågar vad matematikforskning, kvantfysik, kulturgeografi, eller nationalekonomi är… Det finns något anklagande – vad är det, ”egentligen”? – som egentligen inte är en fråga. Som om man egentligen inte vill veta. Bara raljera lite. Välja sida. Det där ”egentligen” brukar dyka upp när någon känner sig provocerad. Men vad är det som hotas? Forskningen? Ha! Allvaret? Då behöver forskningen verkligen mer konst. Är det konsten med versalt K som hotas? Det kommer nog finnas flera sorters konst i framtiden, precis som tidigare. En del saker kallas konst efteråt, andra saker får andra namn. 

Det är rätt förmätet att tro sig veta vad framtiden behöver, och de rådande system där forskare ska veta vad de ska komma fram till innan de gjort det har visat sig katastrofala.

Vetenskaplig input ger vetenskapliga resultat och konstnärliga insatser ger konstnärliga. Problemet är när den ene inte vill förstå vad den andre pratar om, tänker jag. Hotet är friheten, och samtidigt är det friheten som hotas. I klassisk nyliberal anda attackeras ett fenomen (konstforskning) som representant för systemfel (krav på kvantifierbarhet, högskolornas vinstintressen och byråkratisering, etcetera.). 

Så råkar jag läsa en text som publicerades i Ord & Bild om ”Konstens undergång” där Algot Ruhe 1893 beskriver hur ”de moderna konstnärerna äro fackmän och affärsmän, de speja efter sista modet och bästa inkomsten”. De ”följa budet l’art pour l’art, i grunden blott skapa l’art pour l’artistes. Folket är ej längre med i konsten, sedan det öfvergifvit religionen för politiken.” Det låter ungefär likadant i dag. Möjligtvis med den skillnaden att ”religion” ersatts av ”marknad”, eller ”politik” av ”forskning”. Men tillskillnad från Ruhe, och kanske några av mina nykonservativa samtida, tänker jag att varken konst eller forskning handlar om att skapa någonting nytt, utan att de båda förhoppningsvis kan väcka nyfikenhet, och bidra med oprövade perspektiv på sådant som vi tidigare tagit för givet (och det är ju fantastiskt!). I den mån världen förändras är det i hur vi ser på den. Måhända vet vi om forskning eller konst, är ”bra” först efteråt. 

Det är rätt förmätet att tro sig veta vad framtiden behöver, och de rådande system där forskare ska veta vad de ska komma fram till innan de gjort det har visat sig katastrofala. Vad vi kan se är att den konst vars undergång Ruhe förutspådde nu har blivit konsthistoria, säljs för fantasibelopp, och att den bland dagens konservativa kritiker betraktas som föredömlig.

Skandinaviens historia av doktorandutbildningar vid konstnärliga högskolor stäcker sig över ett par decennier. Det skett ett skifte, från en vedertagen akademisk modell där skriftlig avhandling kombineras med någon form av konstnärlig del, mot mer autonoma, experimentella modeller som sätter konstnärlig metod i centrum. Det öppnar för ett görande, en performativitet, som den akademiska världen helt saknar i dag: Möjligheten att, utöver att berätta vad någonting handlar om, kunna visa vad som händer, genom att iscensätta hur det händer.

Det öppnar för ett görande, en performativitet, som den akademiska världen helt saknar i dag.

Våra tankar skapar verkligheten. Och omvänt. Sverige ligger i framkant här, som i Helga Krooks månghövdade förnyelse av berättarkonsten eller Andjeas Ejikssons tv-experiment, samtidigt ter sig debatten (egentligen) både provinsiell och konservativ. Ironiskt, eftersom en av de främsta styrkorna med konstforskningen är dess internationella betydelse – politiskt (vissa frågor kan bara lyftas i denna miljö och geografi), metodologiskt (för såväl konstnärliga som andra forskningsfält) och konstnärligt (djuplodande, långsamma, komplexa processer). Till exempel frågas hur kunskap blir till, förbindelser skapas mellan moderna koloniala strukturer för kunskapsproduktion, och perspektiv från globala syd introduceras. 

Behzad Khosravi Nooris utställning ”Professor Balthazar och monumentet över den osynliga medborgaren” som visades på Marabouparken 2018.
Foto: Jean-Baptiste Béranger / Marabouparken

Tre färska exempel från det senaste året som också handlar om starka internationellt uppmärksammade konstnärskap: Stacey Sacks undersökning av vithetsnormer genom clowneri (disputerade på samma skola, och dagen innan Bogdan Szybers slutseminarium triggade i gång senaste vågen av utfall mot konstforskning som l’art pour l’artistes eller l’art contre l’art), Luis Berríos-Negróns avhandling från Konstfack och KTH som analyserar växthusets relation till klimatkrisen och Karibiens koloniala arv i teori och praktik, samt nydisputerade Behzad Khosravi Noori som lyfter fram komplexa mångbottnade historier, motsägelsefulla tolkningar och sammanflätade berättelser genom hålkameror, barnprogram och geopolitik

Det är inte alltid viktigt att veta om någonting är konst. Men i takt med att högre konstnärlig utbildning blir forskningsförberedande, kommer nästa generation konstnärer påverkas. Hur förändringen ser ut, om det blir en motreaktion eller produkt, är omöjligt att veta. Troligtvis både och. Vi kan i alla fall slå fast att konstforskningen rört sig från periferi till centrum i de nordiska konsthögskoleutbildningarna och med största sannolikhet kommer att påverka vad vi kallar konst i framtiden. Möjligen även forskning.


Av Jonatan Habib Engqvist

Jonatan Habib Engqvist är utställningscurator, författare och redaktör för Ord & Bild.



Lunch med Montelius - ”Musiker är det vackraste yrket”

https://embed.radioplay.io?id=86866&country_iso=se

Så blir kultur en studie i meningslöshet, därför läser man Knausgård och därför är musiker det vackraste yrket. Dessutom: Kristina Lugns hemliga last.

Expressens matiga omtalade kulturpodd med Martina Montelius, teaterdirektör och författare, och redaktör Gunilla Brodrej.