Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Bortglömda minnen

Yayoi Kusama målar homosexuella män live i tysk tv 1968. Foto: Yayoi Kusama
Valie Esport, "Actionpants: Genital Panic", 1969. Foto: Peter Hassman

Ibland avundas jag generationen som var ung och radikal i slutet av 1960-talet: de verkar ha det så mysigt i sina minnen.

Det är lite rörande hur viktig den tiden verkar vara i både deras identitetsbyggen och det kollektiva undermedvetna.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Konst

Revolternas decennium

Kulturhuset, Stockholm

Till 18/5

De ägnade sig visserligen nästan uteslutande åt sådant jag inte gillar, tänker jag inför Carl Johan De Geers foton från det sena 1960-talets Stockholm på utställningen "Revolternas decennium": att vara naken utanför intima sammanhang, demonstrera och ockupera kårhus, kalla oljemålningar för borgerliga och mena det som något dåligt.

"Revolternas decennium" är ett monument över både den tiden och över själva Kulturhuset, som fyller 40 år i år. Den internationella konst som dominerar utställningen är som en provkarta över 1960- och 70-talens strömningar: politik, land art, feminism, performance, sex, Fluxus-objekt, med stora namn som Yayoi Kusama målar homosexuella män live i tysk tv 1968.Niki de Saint Phalle, Bruce Nauman och Joseph Beuys.

Och i jämförelse med Wieneraktionisternas blodiga iscensättningar ter sig det som försiggick i Stockholm under samma tid som ganska oskyldigt och provinsiellt, i dag stelnat till nostalgi.

 

Det är faran med den uttalat politiska konsten: utanför sin samtid blir den lätt till kitsch. Borgerlig kitsch, dessutom. Medan Marina Abramovics kända verk "Art must be beautiful, artist must be beautiful", där hon hypnotiskt och med ökande våldsamhet borstar sitt hår, kommer att vara lika fyllt av energi om ytterligare 40 år.

Det må också vara ett politiskt verk, men det är något mer: bra konst, sådan som i backspegeln höjer sig långt över det dagsaktuellt politiska. Det är på egen hand värt hela entrébiljetten.