Billgren briljerar på Liljevalchs konsthall

RECENSION. När Liljevalchs konsthall uppmärksammar Helene Billgren med en retrospektiv är det med fulla salar där målningar blandas med tapeter och borttappade vantar och hundra refuserade och hopknycklade teckningar svävar i luften.

Billgrens lekfulla konstnärskap har fått stångas med Liljevalchs chef Mårten Carstenfors strama återhållsamhet. Resultatet blir oftast bra, roligt och generöst, men ibland lite väl plottrigt.

I de mindre rummen är det Helene Billgren själv som svarat för hängningen, och där hittas hennes tidiga alster: teckningarna som ledde till hennes genombrott såsom de återkommande bilderna av sjuksköterskor, tillsammans med små objekt, ritade strumpbyxor, handmålade tapeter.

Extra lyckade är de som innehåller Billgrens alldeles särskilda och humoristiska syn på kärleks- och sexliv.

Där finns förstås också de flickmotiv som blivit Billgrens signum och som svävar någonstans mellan Marie-Louise Ekman och den gamla humortidningen ”En rolig halvtimma”, höga frisyrer som doftar 1960-tal och döljer ett öga eller något ännu mörkare. I dessa motiv utforskas kvinnoliv och förväntningar, och extra lyckade är de som innehåller Billgrens alldeles särskilda och humoristiska syn på kärleks- och sexliv, som i det mycket senare kollaget ”Luckyou” (2005-2017) med bläckteckningar av ett par som shoppar och kopulerar, eller som tapeten med 69-mönstret som rätt och slätt kallas ”Sovrumstapeten”.

Men huvudsyftet med retrospektiven verkar vara att lansera Billgren som en stor målare. Efter en tjugoårig paus har hon återigen plockat upp penseln, och utställningen är ett slags måleriets home coming party. Hur lyckas det?

En röd tråd som binder det samman, och det är Billgren själv. Måleriet befäster detta.

Jo, det är faktiskt i just måleriet som Billgren briljerar. Där framträder en ny sida av ett stort konstnärskap. Och om utställningen ibland kan kännas spretig, när cigarettapeter samsas med (i och för sig fantastiska!) velourreliefer, ”Gucci”-ljusstakar och grenar, finns det ändå en röd tråd som binder det samman, och det är Billgren själv. Måleriet befäster detta.

Det är alltså mindre för att få följa ett konstnärskaps kronologiska utveckling och mer för att badas i den Billgrenska idévärlden man besöker denna utställning. Och där blir man också belönad. Fram träder teman som återkommer: flickor som byter storlek och placering, som hittar ut från teckningarna och in i det stora, nästan monumentala måleriet. 

För det känns verkligen monumentalt. Trots att dukarna sällan är stora så är motiven, de upphackade landskapen, färghanteringen så exakt. Och i stället för att vara centrala hittas flickorna ibland nästan gömda, ibland i förgrunden, blickande ut över de vidsträckta bergen och skogarna.

Som att de intagit plats i en större värld.

Av Valerie Kyeyune Backström är kritiker på Expressen.

I tv-spelaren ovan berättar Lars Lerin om sin första barnbok ”Trollet är inte hemma”. Moderator. Gunilla Brodrej.