Jag brukar tänka att nästa statusmarkör kommer att vara anonymitet. Hittills har 2000-talet handlat om att synas. Först i dokusåpor och på bloggar, nu på Instagram. Där behöver man inte ens ha åsikter eller göra skandal, det räcker liksom med att finnas.
Men när något är tillgängligt för alla sjunker också värdet i det. Är det inte lite trashigt att till varje pris vilja synas, tänker vi kanske snart. Om vi inte redan gör det.
Det är svårt att föreställa sig en person som Vivian Maier verksam i vår tid, och det är lätt att förstå fascinationen över henne. 2009 köptes en bunt av hennes efterlämnade negativ på auktion av en amatörhistoriker i Chicago. Han fängslades av bilderna, och efter lite arbete hade han spårat upp större delen av Maiers efterlämnade produktion och införskaffat till sin växande samling. Det blev början på den historia som berättas i filmen "Vivian Maiers okända bildskatt", som bland annat har visats på SVT.
Vivian Maier föddes 1926, och arbetade från början av 1950-talet som barnskötare i Chicago. Samtidigt fotograferade hon ständigt, men visade aldrig sina bilder för någon.
Bara en bråkdel av de sammanlagt runt 120 000 bilder hon tog framkallades ens. Större delen av hennes fotografier har motiv från Chicagos gator, och visar 60-talsmässigt välklädda män med hatt som läser tidningen, damer med handskar och avancerade frisyrer, tiggare, kärlekspar, arbetare, filmstjärnor, barn, hundar ...
Och så tog hon bilder av sig själv, varav ett antal ingår i utställningen "In her own hands". Ofta är hon inte ens huvudperson i sina egna självporträtt, man får leta med blicken efter henne i en undanglidande skugga, en spegling. I andra är hon självklar och värdig, klädd i uniformsliknande skjortklänning, med allvarlig blick rakt in i kameran, som vore hon redo att dra ut i strid.
Kanske var det så hon såg på sitt fotograferande. För intressantast med Vivian Maier är kanske vad som drev henne att ta alla de där bilderna, för att aldrig låta någon se dem.
Privat verkar hon ha varit en speciell person, utan nära familj eller vänner. I dag hade man kallat henne en hoarder: i det förråd hon hyrde lämnade hon efter sig oerhörda mängder tidningsurklipp, brev, kvitton och gammalt skräp. Kanske var det samma sak i hennes fotografiska gärning: ett samlande på ögonblick. En drift, en besatthet, som alla skapande människor på något sätt har en släng av, men som är starkare hos vissa, och hos Maier dessutom helt oberoende av omvärldens uppskattning.
Kulturhuset lockar med nya bilder, aldrig tidigare visade. Sådana utställningar kommer man att kunna göra fler av, för ännu återstår en stor del av Maiers bilder att framkalla. 700 filmrullar ligger fortfarande i ett kylskåp och väntar.
Liksom av reflex tänker jag att det är fint att Vivian Maier till slut fått sitt genombrott.
Men ville hon ens ha ett? Vad hade hon tyckt om uppmärksamheten, och om väggen med speglar på Kulturhuset, avsedda för besökarnas selfies, som sedan ska postas på Instagram under en hashtag i Vivian Maiers namn?
Kanske hade hon hatat det. Tänkt att vi som står där med mobilen i spegeln är en samling bekräftelseknarkande töntar.
Kanske är vi det.