Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Barnen som kom i kläm i 68-vänsterns utopier

Stillbild ur ”Orbital Re-enactments” av Joanna Lombard på Färgfabriken (beskuren). Foto: Joanna Lombard
Therese Bohman. Foto: THEO ELIAS LUNDGREN

Längtan efter något större kan ta sig skilda uttryck.

Therese Bohman ser en utställning av revolutionens barnbarn.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KONST | ESSÄ. På senaste tiden har jag läst två olika texter i amerikanska kulturtidskrifter om begreppet ”awe” – vördnad. Båda talar om känslan av vördnad som ett alternativ till den larmande samtid som pågår omkring oss. Att vilja känna vördnad för något, att känna att det finns sådant som är större än en själv, är en grundläggande mänsklig egenskap. Det kan vara naturen, religionen, sexualiteten, föräldraskapet, konsten – det som skänker en ytterligare dimension till tillvaron, som verkar ha ett slags högre, svårformulerat syfte.

Kanske är det extra relevant att tala om det just nu, har jag tänkt i samband med turerna kring Svenska Akademien. Hos åtminstone mig bottnar engagemanget i frågan i att jag verkligen vill att det ska finnas något som befinner sig på en annan nivå än resten av samhället. Något upphöjt, något som står över allt det dagsaktuella trams som omger en. (Vilket givetvis kräver att ett sådant sammanhang utgörs av människor man kan respektera.)

 

LYSSNA: "Mansgrisens återkomst" – en podd om Horace Engdahl och Svenska Akademien 

Jordan B Peterson

Tanken har också slagit mig i samband med de många analyser av den oerhörda popularitet som den kanadensiske psykologen Jordan B Peterson har vunnit. Genom att hänvisa till otidsenligheter som evolutionen, Bibeln och antika myter har han lyckats ingjuta självkänsla i unga män. Kanske är det också ett tecken på längtan efter något större än en själv. 

Det är nu femtioårsjubileum för revolutionsåret 1968, som på många sätt stod för motsatsen till upplevelsen av vördnad. I tidens anda ville man bryta ner de institutioner och sammanhang som syftade till att väcka vördnad: slå sönder det omoderna och borgerliga dyrkandet av Gud, traditionen och den kanoniserade kulturen.

Men som så många gånger när normer ska brytas ned, blir resultatet bara nya normer. Och revolutionen blev om inte en källa till vördnad, så ett högre syfte att hänge sig åt. Den utlovade en ny och bättre värld, den saluförde en utopi.

 

LÄS MER – Joel Halldorf: Jordan B Peterson uppfostrar en curlad generation 

1968, Kårhuset och Båstad

1968 var ett händelserikt år på global nivå, men de radikala aktiviteter som fick medialt genomslag i Sverige var framför allt av två händelser som i backspegeln ter sig minst sagt perifera: En grupp studenter lyckades genom en demonstration stoppa den Davis Cup-match i tennis som skulle gått av stapeln i Båstad mellan Sverige och apartheidstyrda Rhodesia.

Kårhusockupationen 1968. Foto: SAM STADENER / STADENER SAM DN PRESSENS BILD

Och några veckor senare bestämde sig en samling studenter i Stockholm för att ockupera sitt eget kårhus. Den officiella anledningen var att stoppa UKAS, en föreslagen förändring i studieordningen, men mest av allt ville man nog ha det lika spännande som studenterna som precis hade revolterat i Paris. Ändå vittnar deltagarna om en uppfyllande känsla av att medverka till något historiskt (vilket underblåstes av den oerhörda medietäckning som händelsen fick).

 

LÄS MER – Therese Bohman: Visst finns det en medieelit 

Friedrichshof och Christiania

Tidens strävan efter förverkligade utopier ledde också till mer obehagliga avarter. De värsta är kanske de urspårade sociala experimenten med syfte att frigöra människan från civilisationens bojor: Christiania i Köpenhamn, eller det bisarra Friedrichshof-kollektivet i Österrike. I båda fallen slutade det med att barn for illa.

I Sverige fanns Friedrichhof-inspirerade kollektivet Ljusbacken, där konstnären Joanna Lombard växte upp. På Färgfabrikens utställning ”Children of the children of the revolution” visas nu hennes videoverk ”Orbital Re-enactments” på fyra skärmar, en installation som bygger på hennes egna barndomsminnen. Barn som kladdar med fingerfärg, och nakna vuxna som kletar in varandra med mensblod under en ritual där inslaget av tvång hela tiden vibrerar under ytan. Snarare än en utopi påminner den barockmässigt belysta scenen om en oerhört dekadent orgie under Romarrikets fall.

Signe Johannessens "Protector" på Färgfabriken. Foto: Jean-Baptiste Béranger

Samtliga medverkande i Färgfabrikens utställning, som är föranledd av -68-jubileet, har vuxit upp i alternativa vänstermiljöer, med föräldrar som var engagerade i rörelsen. De intressantaste verken – de övriga utförda av Lina Selander och Signe Johannessen – befinner sig precis som Lombards i skärningspunkten mellan utopin och verkligheten. I videoform behandlar de frågor som hur balansen bör se ut mellan kaos och kontroll, mellan frivillighet och tvång, och hur långt kan man driva försöken att skapa både en ny och bättre värld och en ny och bättre människa.

Lena Andersson

”Det finns en rådande modell för att förstå världen i det kulturliv som jag också är en del av som jag inte tror stämmer men som trummas in hela tiden”, sa Lena Andersson nyligen i en intervju i Dagens Nyheter. ”Vi lever i en utopistisk tid. Idén om att allt är konventioner och inget är för att människan är sådan. Att allt går att jobba bort. Att människan inte är utan att hon blir.”

Det är samma tankefigur som behandlas på Färgfabriken: Att människan går att forma om, göras bättre. Och nu liksom 1968 kan man fråga sig i hur hög grad den typen av socialkonstruktivistisk samhällssyn har förankring hos det folk den utger sig för att omfatta, kanske till och med vilja rädda. Trots unga radikalers ivriga demonstrationer fick VPK bara tre procent av rösterna i andrakammarvalet hösten 1968. Och även om den världsåskådning Lena Andersson talar om är en realitet på kultursidorna, så ligger den långt ifrån de frågor som den stora massan faktiskt anser skulle göra världen bättre.

 

LÄS MER – Therese Bohman: Knytblusen är en solidaritetsförklaring 

Färgfabrikens utställning

Enligt den väljarundersökning som nyligen presenterades av Ipsos och DN (6/4) är det som folk drömmer om i dag minskade kötider i sjukvården, ökade resurser till skolan, hårdare straff och minskad invandring. Men det är svårt att känna vördnad, rus eller hänförelse inför sådana frågor, svårt att väva tilltalande utopier kring dem. Det radikalas retorik har alltid en starkare genomslagskraft.

Ur Lina Selanders "När solen går ner är den alldeles röd, sen försvinner den" på Färgfabriken.

Och även om ”Children of the children of the revolution” förtjänstfullt problematiserar sitt ämne, bekräftar den genom själva sitt upplägg att arvet från 1968 är angeläget och intressant. Precis som ett otal tv-program, ledar- och kultursidestexter kommer att göra under våren.

Att den perifera företeelse som revolutionsåret 1968 faktiskt utgjorde i Sverige får sådan uppmärksamhet säger kanske mest av allt något om vilka det är som skrivit historien.

 

LÄS MER: Jan Guillou och Åsa Moberg skriver båda om 1968 

 

KONST

Children of the children of the revolution

Färgfabriken, Stockholm

Till 19/8

 

Therese Bohman är författare och medarbetare på Expressens kultursida. Hennes senaste roman är "Aftonland"

I tv-spelaren ovan visas senaste avsnittet av Kultur-Expressen, denna gång om akademikrisen med den ständige sekreteraren Göran K Hansson och Författarförbundets Gunnar Ardelius. Kultur-Expressen finns också som podcast. 

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!