Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Bakom munskyddet på fantastiska Berlinbiennalen

Cian Dayrit, "Tropical Terror Tapestry", 2020Foto: Linda Fagerström.
Malgorzata Mirga-Tas, "Phuter o Jakha" ("Öppna dina ögon"), 2020Foto: Linda Fagerström
Foto: Linnéuniversitetet

Verken på årets Berlinbiennal undviker det torrt konceptuella.

Linda Fagerström gläds bakom det uppfällda munskyddet. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. – Haha, das ist verrückt! 

Hundra jultomtar i demonstrationståg rör sig över tjock-tv-skärmen: en röd armé mot vilken poliser i polyesteruniform kämpar förgäves. Men är det galet, som den tyska tjejen bredvid mig utbrister?

Kanske. Men framför allt är filmatiseringen av den danska teatergruppen Solvognens antikapitalistiska tomte-performance i Köpenhamn 1974 given i ett sammanhang som Berlinbiennalen, Europas viktigaste scen för samtidskonst bredvid Documenta i Kassel och Venedigbiennalen.

Tomteparaden vittnar om, att 1960- och 70-talets radikala konstliv ännu inte riktigt slutat fungera som formativ urscen för vår egen tids konstnärer och curators. Dåtidens kollektiva ideal speglas kanske också i det faktum att bruket av individuell stjärncurator vid årets Berlinbiennal slopats till förmån för ett team, liksom vid den senaste Documenta.

Trots allt förtryck och fattigdom som präglar innehållet i många verk, lyser tilltron till konstens berättarkraft stark.

Metoden är måhända programmatisk, men strunt samma – för resultatet är, åtminstone här, slösande rikedom. Florencia Rodrigues Giles storskaliga dukar med hudlik silikon och antropomorfa varelser framkallar äckelfascination lika stark som de rysningar jag känner inför Carlos Mottas filmade performance: naken dinglar han från taket i fötterna framför ett altare – mot en imaginär backdrop av katolska kyrkans syn på homosexualitet och hur Petrus korsfästes uppochned, som barockmålaren Caravaggio skildrat. 

Trots allt förtryck och fattigdom som präglar innehållet i många verk, lyser tilltron till konstens berättarkraft stark. Cian Dayrit gestaltar hisnande vackert i blodrött broderi på fotografier och sidenkartor Filippinernas politiska historia, Zehra Doğan använder seriestrippens form för att med vibrerande blyerts vittna om kurdisk vardag och rättvisekamp i Turkiet. Nästan hypnotiserad av hennes uttrycksfulla figurer, går mina tankar till Käthe Kollwitz svärtade teckningar av svält och förtvivlan i krigsårens Tyskland – bilder som curatorerna förstås också sett till att inkorporera i biennalen.

Das ist fantastisch!

Ofta lyckas de idébaserade verken här undvika det torrt konceptuella. Skickligt fångar de också känslan av handens avtryck och intimitet, som i Malgorzata Mirga-Tas applikationer där kvinnor i konstnärens romska släkt porträtteras i vardagliga scener. De är gjorda som rumsavdelande skärmar, ett faktum som utnyttjats så att varje scen också är skildrad bakifrån – en effekt som överraskar och samtidigt ifrågasätter avbildandets konventioner; för vem vill bli avbildad med rumpan mot betraktaren?

Bakom det obligatoriska munskyddet rör jag mig längs Berlins gator, alltmer upprymd över en biennal där konst kan möta komplexa frågor utan att inramats av komplicerat tilltal. Das ist fantastisch!

 

KONST

11:e Berlinbiennalen: The crack begins within

Berlin, Tyskland

Till 1/11

 

Av Linda Fagerström

Linda Fagerström är konstvetare och kritiker..