Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Att sörja är en form av önsketänkande

Lena Cronqvist, ”Framkallning”, 2001.Foto: Bonniers konsthall
Nadine Byrne, "Sorgearbete", 2020.Foto: Nadine Byrne.
Valerie Kyeyune Backström.Foto: OLLE SPORRONG

Sorg skapar en nya, egna världar som är svår att fånga i ord. 

Valerie Kyeyune Backström ser dem i konstverk på Bonniers konsthall.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Det finns ett gammalt citat jag bär med mig från någon kurslitteratur, den enkla raden ”Mourning is wishful thinking”. Det måste vara Roland Barthes. I samlingsutställningen ”Sorgearbete” är alla verk fysiskt länkade till sorgen – de är gjorda i de akuta efterdyningarna, eller jobbar alla konkret med bortgången av en nära.

I skulptören Berit Lindfeldts bidrag kommer först kokongliknande små verk som för tankarna till ett lindebarn – skulpturer i porös tråd, puppor, och sedan mer tumörliknande former i brons. Mitt i allt tronar ”Stod”, en rustning i hopsydd järnplåt, ett slags stympad järnjungfru, ett drabbande försök att fånga den avskärmning och stumhet en svår förlust innebär.

I Nadia Byrnes videoinstallation intervjuas en grupp kvinnliga konstnärer som alla förlorat sina mammor, och tillsammans skapar de en figur av kläder och gips. Om en av ambitionerna med utställningen är att få sörjande att känna sig mindre ensamma, att alla vi som bär på en sorg ska kunna se och spegla oss i varandra, lyckas det kanske bäst i Byrnes verk. 

Så växer en ny värld fram, svartvit, hård och öm vartannat.

Det är inte bara det relativt ovanliga i att få höra människor så konkret tala om och beskriva hur döden förändrar en, det är också det lyckade giftermålet av installationens alla komponenter (video, filmat performance, kläder, skulptur) som skapar en både vacker och möjlig plats för sorgen att närvara på. Det nuddar också vid dubbelheten i att trots att sorg är en så utplånande känsla kan den vara svår att släppa tag om, eftersom den kan vara det enda aktiva man har kvar av den döde.

Många verk uppehåller sig vid det materiella, vid att gripa fast i de få ting som finns kvar – tingen blir tjänstgörande för människan som förlorats. Och visst finns det något gripande i mammans urgröpta läppstift eller ingångna tofflor i Jeniffer Loebers bildserie, men det är faktiskt de svenska bidragen, inte minst Lena Cronqvists förtätade målningar om makens död, som står för utställningens verkliga behållning.

Jonas Dahlberg, ”Music Box”, 2015.Foto: Jonas Dahlberg

Men allra mest fastnar jag för Jonas Dahlbergs ”Music Box”.

Även den utgår från det materiella, ett konkret föremål som konstnärens pappa lämnat efter sig. Men i den extremt förstorade videon, där speldosans glänsande metall är så inzoomad att det närmar sig abstraktionen, växer nya landskap fram; glimret påminner om städer nattetid, andra mönster bildar en hotande skog eller stängsel, även reporna antar former.

Så växer en ny värld fram, svartvit, hård och öm vartannat. Tillsammans med den nästan hotfulla ljudbilden skapas ett förvånansvärt hemsökande verk, som bitterljuvt förkroppsligar den nya värld som sorgen skapar, och som är så svår att fånga i ord.

 

KONST

Sorgearbete

Bonniers konsthall, Stockholm

Till 1/11

 

Valerie Kyeyune Backström är kritiker och medarbetare på Expressens kultursida. I september debuterar hon som författare med romanen ”Ett nytt England”.