Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Äntligen tar någon itu med Norrköpings slavhistoria

"Le fantome" från 2004 är också med på utställningen "Släkten och slavarna" av Carl Johan De Geer. Foto: CARL JOHAN DE GEER / NORRKÖPINGS KONSTMUSEUMQ
Anna Hellgren. Foto: MIKAEL SJÖBERG

Anna Hellgren åker hem till Norrköping och ser Carl Johan De Geers utställning "Släkten och slavarna".

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KONST | RECENSION. I somras tog jag mitt lilla barn till Stadsmuseet i Norrköping. Jag ville visa de små uppbyggda affärer och handelsbodar som fortfarande finns kvar sedan jag själv var liten. Såklart fann hon dem helt ointressanta. Däremot såg vi en häpnadsväckande film om textilindustrin.

Häpnadsväckande ity den inte någon gång nämnde att de tecknade arbetarna på bomullsfälten i USA var – slavar. Det slog mig att jag inte en enda gång under min uppväxt och skolgång i detta en gång så stolta "Sveriges Manchester" hört talas om att stadens exempellösa framgångar vilat inte bara på hårt utnyttjade industriarbetare utan också varit beroende av slavarbete. 

Jag kände en plötslig och djup skam.

Skam präglar också Carl Johan De Geers utställning på konstmuseet i Norrköping. Carl Johans förfader Louis De Geer la inte bara grunden till den svenska industrin – med säte i Norrköping – utan ägde en tid även en egen slavstation i Ghana.

När konstnären av en slump träffar en man vars förfader rövades bort och såldes av De Geer föds embryot till "Släkten och slavarna"

Adelns hemligheter, 2018. Foto: CARL JOHAN DE GEER / NORRKÖPINGS KONSTMUSEUM
"Pedagogiskt självporträtt" av Carl Johan De Geer. Foto: CARL JOHAN DE GEER / NORRKÖPINGS KONSTMUSEUM

Hembränd sprit

De Geer, Carl Johan alltså, har utgått från föremål, tyger och möbler i sin ateljé och gått loss på dem för att gestalta (ännu en) fasa från släktens dunklaste vrår. Ett slags förvriden bomb har slagit ner i en skolbänk och kallas “Pedagogiskt självporträtt”; släktvapnets franska liljor ruttnar bort och skrivbordet är sönderhugget.

Det är en känslodriven föreställning, vars styrka är själva tillkomsten – det vill säga den berättelse om bakgrunden och skapandeprocessen som Carl Johan De Geer hörs läsa i högtalarna.

Och Norrköping? Som fortfarande hyllar Louis De Geer som sin store man, inte minst genom kulturens kronjuvel De Geerhallen? Varför inte låta "Släkten och slavarna" markera början på nåt nytt?

Själv har jag både gått på anrika De Geergymnasiet och kräkts hembränd sprit på den mindre ståtliga gata Louis gett upphov till i stans nordvästra utkanter. Det är kanske inget att skämmas för, men det är en dygd att omfamna hela sin historia, inte bara de göttiga bitarna.

 

KONST

CARL JOHAN DE GEER

Släkten och slavarna

Norrköpings konstmuseum, till 28/4

 

 

Anna Hellgren är redaktör och skribent på Expressens kultursida.



LÄS MER - Så mycket tjänar en framgångsrik poet

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!