Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Äntligen får konsten stå i centrum

"En dag i livet" från 1973.Foto: PER MYREHED / NORRKÖPINGS KONSTMUSEUM
"Väntsal" från 1971.Foto: MARIA WINSÖ / MODERNA MUSEET
"Drömmande möte" från 2016. Foto: MARIE-LOUISE EKMAN / MODERNA MUSEET
Bild ur barnfilmen "Barnförbjudet" från 1979.Foto: CARL JOHAN DE GEER / SVENSKA FILMINSTITUTETS BILDARKIV

Bland Moderna museets publikdragande retrospektiver har turen nu kommit till Marie-Louise Ekman.

Hanna Johansson applåderar en utställning som äntligen går på djupet med Ekmans konstnärskap.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Eyelinerpilar bakom runda glasögon, det långa håret med pannlugg. Skådespelerskan Ellen Jelineks mask i rollen som Teaterchefen i filmen ”Den dramatiska asylen” från 2013 identifierar henne genast som Marie-Louise Ekman. Det är svårt att tänka sig en svensk kulturpersonlighet med lika omedelbart tydliga attribut som hon, det där som gör någon lätt att klä ut sig till: Salvador Dalís mustasch, Frida Kahlos ögonbryn.

På Moderna museets retrospektiv visas ”Den dramatiska asylen” tillsammans med det omfattande måleriet, insamlade hårlockar, teckningar, en återskapad Giselle-kuliss, barnfilmen ”Barnförbjudet” från 1979. När den kom riktade Marie-Louise Ekman kritik mot ett kulturetablissemang som inte tillerkände barn samma förmåga – och kanske ännu viktigare, samma behov – av att som vuxna tillägna sig konst som är känslomässigt komplex. En uppfattning som så sent som förra året ekade i diskussionen om hur Suzanne Ostens film ”Flickan, mamman och demonerna” först försågs med en 15-årsgräns som skulle ha stängt ute dess tilltänkta publik.

 

LÄS MER – Hanna Johansson: Kulturhuset har gått vilse i blåbärsskogen

 

Barnperspektivet hos Ekman har plockats upp i utställningsscenografins skalförskjutningar med jättelika väggmålningar och små skära träsoffor. Men det är inte ett perspektiv som baserar sig på en identifikation med ”barnet” som någon slags främmande varelse, utan på insikten om att vi som vuxna ständigt är samma barn som vi en gång varit. 

Instagram-vänligt

Eller, om man så vill, att vi som barn var samma vuxna som vi är i dag. Erfarenheter och inlärda beteenden till trots finns där samma ögon som ser på världen, handen som rör vid ett fluffigt rosa tyg eller vid någon man älskar. 

I ”Ålderslöst möte” från 2016 går en man och en kvinna mot varandra rakryggade och till synes unga, men efter sig släpar de en var sin oformlig siamesisk tvilling, en försvagad och åldrad eller rentav död version av sig själva. Kanske är det de åldrade gestalterna som faktiskt står för den yttre verkligheten medan de unga står för den inre, det jag som är närvarande i alla livets skeden under den förgängliga och föränderliga ytan. 

 

LÄS MER – Hanna Johansson: Gerda Wegeners lesbiska lycka är radikal

 

Om Modernas utställningar ibland känns lite väl optimerade för att generera maximalt med instagraminlägg – och make no mistake, du kommer garanterat se den här utställningen till leda genom ytliga bekantas linser på sociala medier under månaderna som kommer – har curatorn Jo Widoff här lyckats med något jag aldrig tidigare hade trott behövdes: att sätta Marie-Louise Ekman i ett sammanhang. 

Hon är en sådan gigant, en sådan man säger om lite fjäskigt: ”hon behöver ingen närmre presentation”. Men det är ju inte sant. Ända sedan 1960-talet har såväl kritiker som fans fastnat vid Marie-Louise Ekmans yta, vid eyelinern och de runda glasögonen, vid hennes dam i gul page som andravågsfeministerna underkände som motiv för att hon var så passiv, trots att hon oavbrutet och bokstavligen bröt sig ur sitt skal. Här kommer man bortom kulturpersonligheten, Teaterchefen, ner och in i konsten som är campy och karnevalisk, rolig och ärlig. 

Ytan, återigen, föränderlig. Men integriteten orubblig.

 

 

KONST

Marie-Louise Ekman

Moderna museet, Stockholm

Till 17/9

 

Hanna Johansson är kritiker på Expressens kultursida.