Warhols verk riskerar att sluta på Ikea

RECENSION. Fotografiska i Stockholm är ett happy place. Det har etablerat sig som ett slags fotografimediets Ikea-varuhus, där lättsmälta utställningar ska konsumeras enligt en förutbestämd bana. Dagen ska sedan avslutas i restaurangen med panoramavy över ett aprilgrått Stockholm. 

I ljuset av detta är det kongenialt att ”Andy Warhol - Photo Factory” visas just på Fotografiska och inte på Moderna museet. Frånvaron av screentryck och Brilloboxar känns helt klart uppfriskande. Men där det statliga museets långsamma maskineri hade trängt djupare in i Warhols garderob står curatorerna på Stora tullhuset och missar bollen. Det är synd med tanke på materialets uppenbara komplexitet.

På en liten yta har drygt hundra verk som spänner från mitten av 1960- till slutet av 1980-talet klämts in. Väggarna är målade i starka färger, här och var inklädda i bredrullad folie, precis som på Warhols tid.

Som alltid när det gäller Andy Warhol är det svårt att se vissa verk och motiv på nytt eftersom de är så slitna och väl inbäddade i kulturen. Ändå går man nära och känner att man sitter i knät på Grace Jones och tar en cigg samtidigt som André Leon Talley babblar på. Bredvid står Joan Collins, längtande. Några krabbor kravlar i grupp. I detta omedelbara nu som präglar en stor del av Warhols fotografiska produktion ligger dess konsthistoriska tyngd, vilket här ännu en gång blir uppenbart.

Magin känns påtvingad och slår helt fel.

Bilderna tycks sträcka ut sina bleka, smala armar genom tid och rum långt efter att de bedrägliga femton minuterna passerat förbi. De väcker ett begär efter en glittrande, analog tid då avgörande händelser inte kunde bevaras i sin helhet.

Det var förgängligt.

Men denna kraft är också bildernas, och i förlängningen utställningens, problem. Går det att använda all denna förföriska yta som en kritisk motor för att förstå nya idéer, bortom The Factory och det förra århundradet? Som ansvarig för urvalet till en Warhol-show måste man hindra sig själv från att trampa i den stora nostalgifällan.

Utställningens tidsenliga soundtrack och den digitala fotoautomaten vid entrén är tydliga exempel på detta. För femtio spänn kan jag få tre bilder av mig själv, både i färg och svartvitt, som skrivs ut på några sekunder. Magin känns påtvingad och slår helt fel.

FöregåendeNästa

Stäng fullskärmsläge

Det är lätt att den välsmorda Warholmaskinen slukar all relevans man försöker skapa för besökare i samtiden. Hur många intressanta utställningar går det att göra med Warhol innan allt töms på kraft? Att han var före sin tid betyder inte att han alltid är relevant. 

Om vi inte värnar den potential som Warhols verk besitter finns det risk att den över tid helt töms på mening och slutar som massproducerade posters på ett nybyggt Ikea-varuhus. 

Jesper Strömbäck Eklund är kulturskribent och läkarstuderande.

Månens sällskap: Det porlande tillståndet

PODCAST. Om att oduschad åka taxi till Expressens redaktion för att prata renhet. Och att tina upp en bottenfrusen livsande. Eric Schüldt och Natalie Lantz pratar om samtidskultur, mytologi, religion och själva livsvillkoren för att vara människa.