Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Abramovic är drottning av performancekonsten

Det brutala verket "Balkan baroque"(1997), där Marina Abramovic i fyra dagar skrapade bort kött från en hög med ben under Venedigbiennalen, var en träffsäker kommentar till krigen på Balkan.
Foto: MARINA ABRAMOVIC
Med ex-partnern Ulay bildade Marina Abramovic en mytomspunnen konstnärsduo med rockstjärnestatus.
Foto: JAAP DE GRAAF/ ULAY/MARINA ABRAMOVIC
Moderna Museet i Stockholm samlar Marina Abramovic verk i en stor retrospektiv.
Foto: ÅSA LUNDÉN

I mer än 40 år har konstnären Marina Abramovic befunnit sig i centrum av performancevärlden.

Nils Forsberg ser en välförtjänt superstjärna ställa ut på Moderna museet i Stockholm.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Det luktade lik på Venedigbiennalen 1997. I centralpaviljongens källarvåning satt Marina Abramovic i fyra dagar och skrapade omsorgsfullt bort kött-och vävnadsrester från en stor hög med ben medan hon sjöng vaggvisor på serbokroatiska.   

”Balkan baroque” hette verket och skulle förstås leda tankarna till de hastigt improviserade massgravarna där på andra sidan Adriatiska havet, i det som bara några år tidigare hette Jugoslavien.   

Varken Serbien eller Montenegro ville befatta sig med projektet. Till slut hamnade verket i den internationella utställningen och belönades med biennalens finaste pris, guldlejonet. 

Det var ett av de där egentligen ganska sällsynta tillfällena när konst genom att förhålla sig till politik nådde existentiella nivåer och tog andan ur alla.   


KONST

MARINA ABRAMOVIC 

The Cleaner 

Moderna Museet, Stockholm 

Till 21/5  


Nu är Marina Abramovic i Sverige med en stor retrospektiv på Moderna Museet, inklusive ett helt nytt kollektivt verk som ska uruppföras i Skeppsholmskyrkan i skiftet februari-mars. 

På mindre än tio år har hon tagit stegen från att vara viktig och respekterad i konstvärlden till att bli superstjärna. Hon är performancekonstens Monica Bellucci och dess heliga moder på samma gång, med magnetisk utstrålning och massiv integritet, som tycks förtrolla kvinnor som män oavsett läggning. 

Abramovic är den sortens person som påverkar ett rum bara genom att komma in i det.


LÄS MER: Varför vågar inte SVT lita på lusten att lära om konst?   

Pollock är en startpunkt

”Balkan Baroque” är ett av de verk från en femtioårig karriär som återskapas på Moderna Museets stora Abramovic-retrospektiv. Här är det bara en hög med ben i ett hörn, och de är tydligen rengjorda. En tydlig lukt av slakteri tränger sig ändå på. Efter en stund blir det kväljande. Det går inte att komma undan.   

Performancekonst har alltid handlat om att komma bakom ytan, under huden, in på bara benen. Att uppleva hur något känns, att agera istället för att representera. Jackson Pollocks måleri är en startpunkt, hos honom blev duken en plats för handling i stället för avbildning. 

Lucio Fontanas snittade målningar en annan. Yves Klein gjorde vernissagen till en händelse i sig när han lät nakna kvinnor täckta med hans patenterade blå färg rulla runt på de linnedukar som lagts ut på gallerigolvet.   

Det blev 60-tal, traditionellt måleri var borgerligt och i den utsträckta nollpunkten efter andra världskriget med hot om kärnvapenkrig och total utplåning väntande runt hörnet, blev nuet det enda intressanta. Steget var kort till att göra själva agerandet till det centrala. 

Performancekonsten var född. Nydadaisterna i Fluxusrörelsen klacksparkade glatt med konstbegreppet, i andra änden av skalan badade wieneraktionisterna i blod och kött, hackande på sina penisar.   


LÄS MER: Gerda Wegener – verklighetens "The Danish girl" – ställs ut på Millesgården 

Abramovic träffar Ulay

Marina Abramovic föddes 1946 i Belgrad. Föräldrarna hade varit partisaner under kriget och var nationalhjältar i Titos Jugoslavien. 

Hon börjar på konstakademien som 19-åring och börjar efter några år använda den egna kroppen i sin konst. 

Från 1973 genomför hon en serie performances som blir legendariska. På ett galleri Neapel gör hon sig till passivt nollställt objekt för publiken och låter dem i sex timmar använda 72 föremål på henne, från en fjäder och målarfärg till piska och pistol. Kläderna åker, efter ett tag börjar någon skära henne med rakblad. 

Efter några timmar är det på väg att spåra ur helt i övergrepp och våld, några ur publiken går samman för att skydda henne.   

Precis som det ungefär samtida Stanfordexperimentet säger det något om vad vanliga människor, i det här fallet konstintresserade, är kapabla till, och det är inte vackert.   

1975 träffar hon tyske Ulay, alias Uwe Laysiepen, som ska bli hennes livskamrat och samarbetspartner i tolv år framåt. De reser runt Europa i en skåpbil, utan gräns mellan konst och liv, som en vacker rockduo i jakten på genombrottet. 

När separationen kommer görs den episkt storslagen: De vandrar på den kinesiska muren från varsitt håll och möts efter tre månader, och där tar de farväl av varandra.   

Återförening på Moderna museet

Marina Abramovic vänder blicken mot sin egen historia och Balkan, och även mot österländsk mystik i projekt som väl inte är hennes starkaste. Från millennieskiftet börjar det stå klart att hon är en av den handfull konstnärer som utvecklat, definierat och fått en hel genre accepterad. 

Marina Abramovic är performancedrottningen. 

När så Ulay dök upp under vernissagekvällen på Moderna Museet och de båda kramade om varandra på scenen och förklarade att segslitna bråk om royalties och rättigheter nu låg bakom dem rann mer än en tår hos publiken. 

1990 var de på Moderna och pratade då inför kanske 25 intresserade, i februari 2017 trängdes säkert tusen personer i foajén. 

Var återföreningen iscensatt? Tja. Men vissa sagor går inte att motstå. 

De går rakt in i märgen.