Marie-Louise Ekman gör döden begriplig

RECENSION. I Marie-Louise Ekmans nya utställning har en tystnad brett ut sig. Eller tystnad är kanske fel ord, det är snarare en saknad; tystnaden är vad den döda lämnar efter sig, men saknaden bildar en egen form, nästan ett eget väsen. 

Här slingrar den i blodomlopp, tunga röda droppar som hänger från de grå ådrorna. Här syns den i grå och darrande hjärnor, blödande huvud, utsträckta armar. I ”År 2020”, som fångar Ekmans numera klassiska berättande med serietidningarnas rutor som förlaga, möter vi en dam som i stället för striptease eller något annat mer självförverkligande besöker sjukhussängar. 

Gravstenar, demensboenden, saknad och barndomsminnen tar här plats i en utställning vars formspråk är detsamma som tidigare i Ekmans förvisso breda och brokiga karriär, men vars tema tycks ge det direkta, ibland dråpliga och lätt absurda uttrycket ytterligare stringens. 

...gränslandet mellan dröm och verklighet...

Att tiden går, att människor försvinner, att allt och alla ur ens barndom försvunnit förutom en själv målas här på ett sätt som korresponderar med det obegripliga i detta faktum. Endast så kan det göras begripligt. Som knivar i ens huvud, som en naken hjärna på kudden bredvid, som ett dött huvud ovanför ens eget. Som en svartvit silhuett av ens barndomshem. 

Ändå finns förstås humorn här, men den är ekonomiskt, liksom sparsamt fördelad över de runt 40 verken.  Som babyansiktet på en dam som vill se ung ut i ”En tusendels sekund”. Annars är minnet det återkommande temat, gränslandet mellan dröm och verklighet, en fråga som hakar in i sorgen. 

I ”Barndomsminnen” tycks bygget kollapsa, falla ner i fragment i ett öppet blått hav. Ändå är det mest direkta kanske sidenapplikationerna: i en rad sammanhängande verk, små tygtavlor med motiv av omkullkastade vinglas och mattallrikar i miniatyr, står det broderat ”Jag vill ringa till mamma”, ”Jag vill ringa till min pappa”.

Valerie Kyeyune Backström är kritiker på Expressens kultursida.