Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Könskrig. Hur vi delas upp och hur vi hör ihop

Foto: Forsell Stefan

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

FAKTA

KÖNSKRIG. HUR VI DELAS UPP OCH HUR VI HÖR IHOP | Red. Elin Alvemark, Tove Leffler | Atlas

För inte länge sedan kallade sig alla makthavare i Sverige med självaktning för feminister. Idag gör inte ens jämställdhetsministern det. Det var splittringen inom Feministisk initiativ och SVT-dokumentären Könskriget av Evin Rubar som våren 2005 gjorde att det över en natt blev omöjligt att göra en feministisk analys av samhället utan att anklagas för manshat. Hundra års arbete för frigörelse förvandlades till den urgamla konspirationen om att feminismen är maktgalen och paranoid. Det löjligaste ordet blev ”strukturer”.
Nej, män är inte djur, men manlighet är liksom kvinnlighet ett beläte, ett monster som frodas i ett patriarkat som äter sina barn.
Det står klart när man läser Könskrig, en antologi med 22 texter om vad det innebär att leva i ett krig som någon annan drar in en i från den dag man föds. En samling spretande texter om att bära bördan av sitt kön som en klumpfot och skygglapp, att tvingas leva upp till normer för manligt och kvinnligt som skapades i slutet av 1800-talet men lever kvar i förklädnad. Könskriget pågår inom oss.
Framförallt är det reportage från fältet, från det unga fotfolket i könskriget, som rör sig ute på gatan, i skolan och på dagis, på arbetsplatser och nattklubbar, på bussen och i sängen. Medan klass och etnisk och social bakgrund tungt påverkar våra liv, är könet ofta sista ordet i berättelserna om vilka vi är. Det är könstillhörigheten som syns ytligt, som samhället kräver ska synas utanpå. I boken finns flera röster om villebrådet den blir som inte enkelt kan könsbestämmas i det offentliga rummet.

Jag har länge undrat hur de föräldrar tänker som klär sina söner i combatkläder, om de förlorat sin förmåga att tänka symboliskt när de skickar ut sina ungar i soldatuniform i barnstorlek. Kanske tänker de inte alls i termer av kanonmatsoffer, utan inser att det gäller att rusta sitt barn för kriget därute.
Feminismen som föränderlig frihetsrörelse har alltid varit kollektiv, från suffragetterna som dog hellre än underordnade sig, över första och andra vågens feminism. Antologin Fittstim (1999) var en rasande rapportbok från ett galet århundrades slut, pedagogisk och statistiskt underbyggd. Könskrig är skriven på andra sidan en queerrevolution, och visar att feminismen är ett upplysningsprojekt som bara blir omöjligare att samla som ett enda. Könskrigsmetaforen används som motstånd, det är inget krig, vi luras bara att tro det. Och av det blir vi dumma och rädda. I krig måste man ägna sig åt de stora slagen och göra strategiska överväganden fast vi har mera att vinna på att skärskåda de personligt politiska förlusterna som kriget föder.

Skribenterna fokuserar på kärlek och sexuell praktik, och diskuterar normalitet, rädsla, anpassning och våld. Det är en vild vitbok som häller samtiden i knät på sin läsare, full av det som är samtid: manér och jargong, markörer och nostalgi. Självreflektionen är smart, skarp och fritt prövande. Den sätter ord på de ömma punkterna som konstruktionen av kön lever på: vårt behov av att passa in och att skapa nytt. En berättelse om känslor: om att längta hem och slå sig ut.

Ulrika Milles
kulturen@expressen.se

Ulrika Milles är kritiker och frilansjournalist

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!