I sitt förord till den i dagarna utkommande samlingen av Andres Lokkos politiska texter gör Natalia Kazmierska ett statement som egentligen är rätt sensationellt. Hon hävdar att bra kulturjournalistik alltid - "alltid!" - bör vara politisk.
Fundera på det där en stund. Att säga att bra kulturjournalistik alltid är politisk är att avfärda all kulturjournalistik vars ärende är ett annat - estetisk bedömning, vetenskaplig analys, bildning, underhållning - som undermålig.
En lyrikanmälan som koncentrerar sig på språket i stället för den politiska tendensen är alltså per definition dålig, liksom en intervju med en filmregissör som inte berör sociala orättvisor eller en debattartikel om arkitektur som inte tar upp bostadssegregation (se för övrigt Therese Bohmans debattartikel på detta tema, Expressen 23/9).
I förlängningen innebär ett sådant synsätt en föreställning om att även en kultursida för att vara "bra" alltid bör vara "politisk", det vill säga en underavdelning till ledarsidan (hur ofta hör man någon ställa krav på att ledartexter ska handla om kultur?).
Det låter ju outsägligt tråkigt; vilken kulturchef med självaktning skulle vilja ägna sig åt sånt?
Jag tänker på detta när vi i dag avslutar den mycket uppmärksammade kampanj som inleddes här på Expressens kultursidor för en månad sedan. Vi noterade ett tydligt mönster i dagspressen att mäns böcker recenseras av män och kvinnor recenserar kvinnor. Vi införde en regel där vi bytte bok - män fick endast recensera kvinnor och tvärtom. Ett grepp som väckte nästan uteslutande entusiastiska reaktioner från alla håll.
Kampanjen har gett nya perspektiv på vårt sätt att arbeta och vi kommer att fortsätta att bryta med det könsmönster som präglar vår recensionsverksamhet, även om vi i fortsättningen inte kommer att vara lika kategoriska.
Men så får jag ibland frågan: Vad har hänt med innehållet? Hur har det gått?
Frågan har lämnat mig märkligt svarslös. "Det har väl gått bra ... våra kritiker har fått sina böcker och lämnat in sina texter, alla har varit nöjda ... "
Jo, men hur har era recensioner förändrats? Det måste väl ha skett en förändring?
På detta kan man förstås svara att en månad, i en tidning, ger ett för snävt urval för att man ska kunna skönja någon tydligt ändrad riktning i själva texterna - för vad blir egentligen annorlunda när Therese Eriksson recenserar Björn Ranelid, Nils Schwartz skriver om Marjaneh Bakhtiari, Malena Rydell läxar upp Per Schlingmann eller jag själv hyllar Lena Andersson?
Böckerna, författarna och kritikerna är så inbördes olika att varje försök till övergripande tolkning blir en gissning.
Förutom kanske denna: våra sidor har inte präglats av slentrian.
Och jag tror att det är här vi skiljer oss, jag och Kazmierska och alla som tycker som hon: att även om det grepp vi tog i kampanjen kan sägas vara politiskt (jämställda arbetsvillkor, jämlik representation, en genusneutral kultursyn) så var avsikten aldrig att innehållet i texterna skulle vara det.
Våra kritiker fortsätter skriva hur de vill - vänsterradikalt, liberalt, konservativt eller rentav fullständigt och hämningslöst opolitiskt.
Det är den goda kulturjournalistikens privilegium: subjektivitet utan krav på anpassning eller likriktning. Fria tankar, gärna ideologiska och partitagande, lika gärna språknördiga eller esoteriska. Mångfalden, de skiftande perspektiven, oförutsägbarheten.
Dessa värden är förstås inte neutrala, ambitionen att värna dem därmed också i förlängningen ett politiskt beslut. Men det är en annan historia.