Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Komma rusande: Stockholms stadsteater

Kajsa Reingardt och Bernard Cauchard.
Foto: Carl Thorborg

Gunilla Brodrej ser Sara Mannheimers föreställning Komma rusande på Stockholms stadsteater. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Först kommer man rusande mot varandra med bultande uppmärksamma kroppar. Sedan börjar man veckla in sig, och så blir det invecklat. Så beskriver Sara Mannheimer det i Stadsteaterns Komma rusande där hon och Birgitta Egerbladh presenterar ett skyddslöst par som trodde de var "i hamn", men börjat ifrågasätta, främst hon, som man känner igen från debutromanen Reglerna. Hon ska ta emot gäster, men vad hon egentligen vill är att själv bryta upp. Han dukar och fixar med frenesi.

 Hon (skådespelaren Kajsa Reingardt) pratar mycket, lyssnar dåligt och anklagar honom för att aldrig säga någonting. Kanske har han (dansaren Bernard Cauchard) varit tyst så länge att deras felaktiga ljudbalans har normaliserats. Och han har ju ett annat språk, franskan, som han pratar hellre och bättre.

 Hon är inte bekväm i hemmet längre. Han bär på en massa oartikulerade känslor, det bokstavligen rycker och sliter i hans kropp. Men föra i pardans klarar han galant. I pjäsens innerligaste ögonblick föser han henne ömt framåt. Som: Gå. Närmare varandra än så kommer de inte, men nog görs försök. Dråpliga och tafatta.

 Mannheimer är besynnerligt rolig och Egerbladh har ett synnerligen lyhört sätt att översätta det till rörelse. Reingardt och Cauchard gestaltar en sorts poetisk parterapi. Det är den stora ensamheten som dansas fram mitt i tvåsamheten. Det är bra, det är mycket bra, men det gör ont.

FAKTA

TEATER
KOMMA RUSANDE | Av Sara Mannheimer | Regi Birgitta Egerbladh | Stockholms stadsteater | Speltid 1.15 t.