Under tidigt 90-tal, lagom till indiepopens genombrott i Sverige, upptäckte jag Rolling Stones och Leonard Cohen. Senare, när hiphopen och R&B-drottningarna regerade, köpte jag skivor med Monica Zetterlund och Miles Davis. Att det fanns en svensk rockgrupp som hette Kent insåg jag omkring 2003, strax innan jag började digga Gram Parsons.
Kanske är det därför jag har hållit Håkan Hellström så krampaktigt hårt i handen under alla dessa år. Han är mitt hipster-alibi, den enda någorlunda kreddiga artist vars solokarriär jag faktiskt följt sen solodebuten 2000. Vi är exakt jämnåriga och har åldrats tillsammans, flyttat ihop samtidigt, fått barn samtidigt.
Därför gör det så ont att överge honom nu.
För låt oss tala klarspråk: I det poplitterära universum som Hellström har byggt upp - och med sin nya skiva "Det kommer aldrig va över för mig" befäster - är han alltid i underläge. Han är svag, misslyckad, ångestriden. Livet håller mig i ett fast grepp vid kulorna! utropar han i låten "Livets teater" medan han i titelspåret slår fast att Jag är trettionio / Jag är ett tappat självförtroende.
I sina låtar är han alltid sjömannen som är saknad till havs, alla vill se honom dala, tycker att han var bättre förr. Ingenstans varken erkänner han en privilegierad position eller uttrycker solidaritet, förutom en diffus hänvisning till "white trash" och en valhänt referens om pengar som skickats till "det gambianska fyllot" bakom kyrkan.
Det är egentligen ett mysterium att "Vita kränkta män"-stämpeln ännu inte har snuddat vid den snart 40-årige tvåbarnspappan från Göteborg som trots enorma framgångar fortsätter att framställa sig själv som ständig underdog. Anledningen är givetvis den ständiga identifikationen med tonårspojken, outsiderns ur-position. I sin textvärld är Hellström alltid kolikbarnet, förloraren, den som man måste vara sjuk och blind för att inte se hur fel han är.
De första ord vi hör Hellström uttala på den nya skivan är följaktligen Jag är sexton år! Jag är en storm från ingenstans! I de andra sångerna är berättarjaget 17, eller minns 20-åringen som jobbar på bageriet eller 25-åringen som smugglar knark ("några gram") från Köpenhamn.
Och när jag hör hur han i skivans sista spår, "Det tog så lång tid att bli ung", med provocerande nonchalans snattar en slinga från Veronica Maggios "17 år" bestämmer jag mig för att det räcker. Jag vet inte vad jag försöker säga, så bara lyssna på stråkarna, sjunger han, men jag vet ju precis vad han försöker säga, jag köper det bara inte, inte längre.
Kom igen, Håkan. Det är över för oss. Du var ju sångaren som bröt med den ironiska generationen, som jämt skulle vara så Ärlig. Så berätta sanningen nu. Ge mig en enda refräng om hur det är att köpa fyrarummare och sommarställe, hur det är att stå där och tanka sin pappakombi och vara medelålders familjeförsörjare. Det vore så oändligt mycket mer intressant.
Under tiden lyssnar jag hellre på Bo Kaspers.