Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Kolonins lott

LÅNGT HEMIFRÅN. Pippi, Tommy och Annika har fruktstund på Kurrekurreduttön. Ill: Ingrid Vang Nyman

Tre nya svenska romaner går i närkamp med de koloniala erfarenheterna i världens hyggligaste land.

Amanda Svensson läser om svenskar i Liberia, Bangladesh och Söderhavet som vacklar i syndens gråzoner.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

kurre

ROMANER

HELENA THORFINN | Innan floden tar oss | Norstedts, 433 s. GUNNAR ARDELIUS | Friheten förde oss hit | Norstedts, 203 s. LOTTA LUNDBERG | Ön | Natur och Kultur, 311 s.

Vad det gäller koloniala förbrytelser har Sverige, precis som i de flesta av världshistoriens svartaste kapitel, spelat en förhållandevis liten roll. Att vi dessutom har en stark tradition av bistånd och solidaritet med tredje världen - med höjdpunkter som Olof Palme, Biafrabössor och TV3-dockan Skurts besök i översvämmade byar i Bangladesh - gör inte direkt nationens huvudkudde knöligare.

Bilden av Sverige som världens hyggligaste land tycks dock vara i behov av nyansering: Genom vårens svenska bokutgivning hasar ett postkolonialt spöke fram. Inom loppet av några veckor kommer två romaner på Norstedts och en på Natur och Kultur som alla drar ut Sveriges världssamvete till vädring. Det är tre romaner som på olika sätt - med tre olika temperament, i tre kontrasterande miljöer i tre olika delar av världen - ifrågasätter grundpelare i den svenska självbilden: vårt biståndspatos, vår jämlikhetssträvan och sist men inte minst vår fria sexualmoral och kulturella tolerans.

 

Under 60-talet etablerade sig det svensk-amerikanska gruvföretaget LAMCO i Liberia, ett land vars namn och valspråk - "The love of liberty brought us here" - alluderar på det faktum att det är ett av få afrikanska länder som aldrig varit koloniserat. I sin roman Friheten förde oss hit beskriver Gunnar Ardelius hur ett svenskt företag, med klassiskt nyspråk om att skapa arbeten och bygga ut infrastruktur som rättfärdighetsmetod, i stället axlar kolonialmaktens roll. Detta, ironiskt nog, i samma historiska skede som omkringliggande afrikanska kolonier börjar frigöra sig.

Romanens huvudpersoner är en svensk familj som kommer till Liberia då pappan får arbete som personalchef på LAMCO. Med sig har han sin vackra men, förstås, olyckliga hustru Margret, och den egensinnige sonen Mårten som då han möter familjens trädgårdsboy blir allt mer engagerad i de liberianska arbetarnas rättigheter.

 

Ardelius, vars farfar arbetade för LAMCO, har tidigare givit ut tre ungdomsböcker, och också i vuxendebuten är det porträttet av den 17-årige Mårten som känns mest levande. Att det är Mårtens (något överspända) välvilja och idealism som leder fram till romanens stora tragedi är både sorgligt, och samtidigt obehagligt ur en bredare, postkolonial synvinkel.

Hur ska man egentligen hjälpa utan att stjälpa? Och vilka är våra motiv för att göra det?

Det är också grundfrågorna i Helena Thorfinns Innan floden tar oss, en berättelse inifrån den svenska biståndsvärlden. Det är en spännande inblick i en verksamhet många har åsikter kring men få faktiskt vet något om, och ett initierat porträtt av ett av världens fattigaste länder - Bangladesh - som medialt lever i skuggan av grannarna Indien och Pakistan. Någon särskilt bra roman är det däremot inte. Där Ardelius Liberiaskildring liknar ett sofistikerat psykologiskt kolonialdrama av Graham Greene eller Marguerite Duras - svala människor i existentiell kris som dricker gin och angostura på verandan medan världen rämnar runtom dem - ligger Thorfinn i sina karaktärsskildringar närmre en medelmåttig svensk polisroman, med förutsägbara huvudpersoner och gravt karikerade bifigurer, i alla fall bland de svenska karaktärerna.

Thorfinn har dock, från sin egen tid som biståndsarbetare i Bangladesh, en god kännedom om sitt ämne och en vilja att på allvar diskutera de komplicerade aspekterna av svensk närvaro i utlandet. Vad har vi egentligen våra ambassader till, förutom att bjussa korrupta utländska ministrar på snittar och fixa fram ordentligt svenskt luciaglitter till utlandssvenskar?

 

Vilken typ av bistånd ska vi ha, och hur mäter vi resultaten? Vilken roll ska näringslivet spela, och vilka juridiska och moraliska regler ska det förhålla sig till? Jag kan bara önska att jag sluppit gå omvägen kring vacklande fiktion och fått en regelrätt reportagebok i stället.

En litterärt mer njutbar upplevelse är Lotta Lundbergs Ön, som rör sig kring en snävare - och samtidigt bredare - frågeställning. Här berörs inte någon faktisk, politisk-ekonomisk relation mellan Sverige och söderhavsön på vilken romanen utspelar sig. Ön i fråga är fortfarande en del av det brittiska samväldet och har en enda koppling till Sverige, nämligen romanens huvudperson Olivia som är läkare, i praktiken om än inte på papperet.

 

I stället sätts, genom Olivias ögon, våra egna föreställningar om sexualitet, jämlikhet och olika kulturers jämförbarhet på prov.

Olivia kom till till ön när hon var några år efter 20, på pengar hon tjänat genom att sälja använda trosor för män att sniffa på via postorder. 25 år senare har hon äntligen börjat känna sig mer som en del av öns sensuella gemenskap än som en dömande och dömd främling, men det är en identitet och samhörighet som ställs på ända när brittiska socialarbetare kommer för att undersöka rykten om sexuella övergrepp på ön. Olivia tvingas mot sin vilja ta ställning.

 

Är öbornas sexualmoral bara annorlunda, eller är den en grogrund för kvinnovåld? Var går gränsen mellan tolerans för främmande sedvänjor, och en farlig kulturrelativism?

Lundbergs roman är den av de tre vars frågeställning är mest besvärlig att ta ställning till på ett privat plan, som läsare. Någon direkt ledning får vi inte heller, Olivias inre konflikt förblir olöst, liksom frågan om hur det egentligen står till med ömsesidigheten i öns sexuella teori och praktik. Lundberg ställer frågor på riktigt, och lyckas dessutom använda bilden av det sköna Söderhavet på ett sätt som är mer Flugornas herre än Efraim Långstrump på Kurrekurreduttön.

Tre väldigt olika romaner alltså, med olika kvaliteter men med en gemensam smärtpunkt, detta att i valet mellan dubbelmoral och ingen moral alls tycks Sverige och svenskar ständigt välja dubbelmoralen, balansgången som ofta innebär att slippa ta ställning alls. Vill man vara snäll kan man förstås kalla det pragmatism. Feghet och hyckleri är andra möjliga ord.

 

Oavsett hur man ser på saken är det förstås besvärligt att göra bot när brotten är svåra att ta på, svåra att erkänna och ännu svårare att anklaga någon för. Att handla fel är en synd, att handla dubbelt är att handla i en syndens gråzon. För sådant finns det inga avlatsbrev, bara luthersk eftertänksamhet.

Kanske är det också därför de här romanerna kommer först nu, decennier efter att stora kolonialmakter, politiskt och litterärt, börjat göra upp med sitt förflutna. Innan man kan tvätta byken måste man trots allt först avgöra om den verkligen är smutsig, och därefter identifiera fläckarna.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!