Gå till innehåll

Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Kolet vi ärvde och jorden vi fördärvar

EXTRAKTIVISM. Kolkraftverken är ett exempel på hur människan gärna tar från naturen utan att ge tillbaka.
Foto: Carsten Koall
Naomi Klein.
Foto: Linda Axelsson
"Det här förändrar allt" kommer på svenska i höst.

Kolkraften gjorde människorna till härskare över naturen. Nu vrids maktordningen tillbaka.

Anna Hellgren söker politisk optimism i Naomi Kleins omvälvande bok.

Det ska sägas med en gång (se det som konsumentupplysning): den som hittills lyckats ducka undan den globala uppvärmningens innebörder kommer med stor sannolikhet att misslyckas med sina framtida förträngningsövningar efter att ha läst Naomi Kleins senaste tegelsten.

Att läsa "This changes everything" är att berövas alla de mentala försvar som så härligt belönar en med sinnesro över att inte tänka på framtiden.

Det finns ingen "naturlig" uppvärmning, inga cykliska väderanomalier. Det finns ett överskott av koldioxid i atmosfären som människan har skapat, och om vi inte slutar att bygga på det överskottet kommer civilisationer som vi känner dem att upphöra.


Inte för att Klein ägnar argumentationskraft åt att övertyga någon om klimatförändningarnas realiteter, utgångspunkten är hård i sin vetenskaplighet - det så kallade två-gradersmålet är med största sannolikhet utom räckhåll, det bästa vi kan hoppas på är att undvika värre scenarier än så.

Men snarare än att bedriva dystopi är måltavlan den ekonomiska laissez faire-liberalismens snudd på religösa övertygelse om att allt ordnar sig bara marknaden får sköta sig själv.

Naomi Klein använder begreppet extraktivism för att förklara människans nuvarande relation till naturen, det vill säga ett förhållande utan reciprocitet, där människan tar utan att ge något tillbaka. Det är inget nytt, redan i Bibelns skapelseberättelse uppmanas människan att lägga jorden under sig och härska över allt levande.


Med kolkraftens intåg på 1700-talet kunde hon för första gången göra det i total och industriell skala. Inga nyckfulla vindar behövde längre tas hänsyn till när kolonialmakterna roffade råvaror och slavar, ingen anpassning efter vattendrags placeringar krävdes för industrin (som en bieffekt av det senare kunde fabriksindustrin flytta till städer, där konkurrensen om arbetstillfällen - och nöden - var större än på landet och bråkiga arbetares krav lättare kunde kväsas).

Faktum är att den koldioxid som hotar oss nu är ett bokstavligt arv från förr, och även om utsläppen från och med nu skulle vara noll kommer den klimatpåverkan som redan orsakats att kvarstå i generationer framöver.


Här är smärtpunkten i "This will change everything": att fullt ut acceptera klimatförändringarna är att lika fullt ut inse att maktrelationen mellan människa och natur är den motsatta än den som vi levt uppfyllda av i 300 år. Vi kan inte fortsätta att härska över naturen och samtidigt överleva.

Och för att göra det senare spelar det mindre roll vilka glödlampor vi köper eller huruvida soporna sorteras korrekt. Vad som krävs är uppoffringar av ett helt annat slag. Det globala Nord har inte bara skapat sitt välstånd på andras råvaror och kroppar, vår klimatskuld är gigantisk.

Om vi inte med vapenmakt avser att tvinga utvecklingsländer att avstå från ökad välfärd och välstånd är det enda alternativet att omfördela resurserna från grunden. Minska våra utsläpp samtidigt som vi investerar där investeringar behövs.

Som Klein krasst konstaterar, om smutsigt kol är det enda sätt som lamporna i Indien - där 300 miljoner människor saknar elektricitet - kan tändas på är det smutsigt kol som kommer att tända dem.


LÄS OCKSÅ: Recensionen av Naomi Kleins förra bok "Chockdoktrinen".


Argumenten för en kraftig reglering av marknader och utsläpp är många. Till exempel ökade Sverige sina koldioxidutsläpp med 80 000 ton mellan 2013 och 2014. Det är tvärtemot övriga EU:s utveckling, och bryter mot riksdagens klimatlöften.

Vår faktiska klimatskuld är långt större än så - vi må ha några av de lägsta utsläppen i världen när det gäller inhemsk produktion, men räknar man också in koldioxidkostnaden för alla de varor och tjänster vi importerar växer den radikalt.

Det gör man nu inte i klimattrixandets förlovade värld.

Klimatöverenskommelser som Kyotoprotokollet präglas av plasticitet, frivillighet och många gånger ren illogik. Det är så klart bättre än ingenting alls, men inför klimatmötet i Paris i höst krävs att världens ledare förbinder sig till faktiska utsläppsminskningar i mycket större skala än som hittills varit uppe till förhandling. Inte heller är det hållbart att ersätta oljeborrningar med fracking efter gas eller experiment med oljesand.


Foto: Henrik Flygare

Likt Naomi Kleins förra mastodontprojekt "Chockdoktrinen", om den så kallade Chicago-skolans samhälleliga efterverkningar, är "This changes everything" ett övertygande argument för en annan världsordning: Antingen fortsatt reellt existerande nyliberalism och en framtid präglad av konflikter om vatten, mat och säkerhet samt stora inskränkningar i mänskliga fri- och rättigheter för överlevnads skull - eller en mer jämlik världsordning.

Det kan låta utopiskt i överkant, och är det också, inte annat sett till de nuvarande och historiska maktförhållandena mellan Nord och Syd, centrum och periferi, men likt Klein är jag övertygad om att vi inte har mycket andra val. (Jag är förmodligen optimistisk i överkant, men jag har svårt att föreställa mig att ens de mest råbarkade av marknadsfundamentalister kan blunda för att våra nuvarande ekonomiska dogmer rimmar illa med de utmaningar som väntar.)


LÄS OCKSÅ: Johan Norberg: "Kejsarinnan Klein har inga kläder".


Förutom den klassiska förhoppningen om förändring underifrån, stödd av nedslag i de spirande klimatrörelser och lokala motstånd mot exempelvis gruvdrift och fracking som trots allt inte bara existerar utan även firar vissa triumfer, pekar Klein på ett intressant och åtminstone för mig okänt faktum:

Att jordens sista stora fossila energireserver ligger under jord på mark som ägs av ursprungsbefolkningar. Ett förhållande som också förkroppsligar svårigheterna - ska några av världens fattigaste människor avstå från ekonomisk trygghet måste de ges ett långsiktigt alternativ till att sälja sina tillgångar.

Trots att Klein gör sitt bästa för att vara optimistisk har jag svårt att kasta av mig tyngden från klimatförändringarnas akuta läge och den på många håll kompakta oviljan inför de förändringar som krävs.


Två tal dröjer sig envist kvar. 2 795 respektive 565 gigaton. Den förstnämnda är den beräknade mängden kol i de fossila fyndigheter som världens energibolag redan har fått betalt av sina investerare för att utvinna. Den sista så mycket kol atmosfären klara att hantera till 2050 om vi ska ha en reell möjlighet att undvika tvågradersmålet.

Upp med en hand alla som tror att de frivilligt kommer att låta bli?


FOTNOT. Boken kommer ut på svenska med titeln "Det här förändrar allt" 24/10 (Ordfront).

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.