Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Knivskarpt om den ofrivilliga ensamheten

Therese Bohman. Foto: Theo Elias Lundgren
Åsa Linderborg. Foto: Tommy Pedersen

Therese Bohman utforskar en kvinnlig tankevärld bortom de feministiska konventionerna.

Åsa Linderborg läser "Aftonland" – en idéroman som gör upp med skammen kring att leva ensam.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

ROMAN

THERESE BOHMAN

Aftonland

Norstedts, 230 s.

I Therese Bohmans nya roman "Aftonland" presenteras huvudpersonen på bara några sidor. Namn: Karolina Andersson. Ålder: 40. Yrke: professor i konstvetenskap. Bostad: en bedagad tvåa på Södermalm. Familj: singel.

Karolina är nyseparerad. Nyss bodde hon med Karl Johan i Vasastan. När hon insåg att hon förmodligen aldrig varit kär i honom, ringde hon en flyttfirma. Därmed tog Karolina ett avgörande beslut att aldrig bilda familj, för hennes kropp kommer inte hinna. Hon har jobbat bort sitt vuxna liv, nu är det för sent att göra något annat och hon tvingas brottas med sitt mångåriga självbedrägeri: Inte kunde väl biologin rå på henne, som hade läst så många böcker?

 

LÄS MER: Therese Bohman: "Klaga inte på den duktiga flickan"

Mästare på relationer

Livmodern är på väg att bli en ruin, allt graviterar mot undergång, men det är inte barnlösheten som är Karolinas stora problem, det är ensamheten. Att inte ha någon att gå till Fotografiska med en solig söndag. Planera en resa med. Komma hem till.

Therese Bohman är en mästare på att skildra relationer, även när de aldrig blir något. I "Aftonland" möter vi sju män som hon måste förhålla sig till eller hyser förhoppningar om.

Här finns den skamlöse unge doktoranden som har ett scoop på gång om en okänd konstnär. Den högdragna professorn som har gjort sig en karriär på att lyfta fram bortglömda kvinnliga konstnärskap. Den välutbildade före detta älskaren som röstar på SD. Svenska Dagbladets jovialiske kulturchef. Barndomskompisen som plötsligt dyker upp under ett besök hos föräldrarna. Kollegan som egentligen inte är mer än en bra jobbarkompis, men sådana är det å andra sidan ont om i den akademiska världen.

 

LÄS MER: Therese Bohman om den borgerliga lyckan

Alkoholstint hångel

Alla tecknas mer pregnant än ingående, vilket är Bohmans absoluta styrka. Med bara några meningar kan hon ringa in en människa och genomlysa en situation. Robban i föräldrakvarteret dröjer sig kvar längst.

Det alkoholstinna hånglet i den nyskilda villan med skinnsoffa och gigantisk musikanläggning skulle vara en dussinscen på film, men i Bohmans exakta språkdräkt blir det en knivskarp skärva av en människa som håller på att tappa greppet.

Karolina kommer från en östgötsk bruksort som skildras med en respekt helt renons på romantik. Här finns ingen kväljande sentimentalitet eller bitterhet, ingen aggression eller inskränkthet.

 

LÄS MER: Therese Bohman: "Vi längtar efter extasen"

Svåromfamnad feminism

Therese Bohman vet någonting om klass men skulle aldrig drömma om att låta sin litteratur agera representant för så kallat vanligt folk. Hon skriver idéromaner utan plakateri, klasserfarenheten smyger fram genom texten.

För mig som kommer från rätt lika förhållanden som Karolina Andersson, liksom den namnlösa huvudpersonen i den förra romanen "Den andra kvinnan", är det rätt drabbande.

Titlar och diplom spelar ingen roll, man känner sig ändå aldrig hemma i den akademiska miljön. Även om man själv drabbas av patriarkala strukturer, har man svårt att omfamna den feminism som i alla sammanhang ser kvinnan som ett offer. Kulturrelativismen är en lyx för den medelklass som är privilegierad nog att för egen del klara sig utan universella värden och sanningar.

 

LÄS MER: "I Kolmården var det inte tufft med böcker"

Biter skammen av ensamheten

Karolina Anderssons idévärld skaver mot den så kallade korrekta, men den bottnar i något som för mig är genuint begripligt. Av alla nu levande romankaraktärer är hon den jag helst skulle vilja träffa. På en punkt skiljer vi oss dock åt; fulländad skönhet tråkar ut mig till leda och klassicismens anspråk finner jag mer skrämmande än epokens förfall.

Med "Aftonland" biter Therese Bohman skammen av den ofrivilliga ensamheten, som blir en allt vanligare livsform. Kärlek är inget man förtjänar. Det är inte så att de snälla och roliga människorna alltid får somna med någon och att de elaka och trista vaknar utan en kropp att hålla om.

Om det vore så, skulle världen se helt annorlunda ut. Den som hittar kärleken ska ha tur, men det är ingen tröst för den som längtar efter någon att göra roliga saker med.

I "Den andra kvinnan" fanns en väninna att flamsa med och anförtro sig åt, men Karolina har inte ens det. Hon tänker mycket på G. Ryskan som vigde sin kropp åt ett vetenskapligt experiment i den unga Sovjetstatens tjänst; genom att låta sig befruktas med spermier från en apa skulle hon föda en ny sorts människa. I brist på privat normalitet och trygghet fann denna ensamma kvinna i doktor Ivanov förtröstan, en mening med att leva. Den monumentala tilliten, att vara behövd för någon.

Therese Bohman. Foto: Göran Segeholm / NORSTEDTS

Att jämföra med Ester Nilsson

Det börjar bli slitet att jämföra alla romangestalter som törstar efter kärlek med Lena Anderssons Ester Nilsson, men det är svårt att låta bli. Ester och Karolina är två jämngamla, intellektuella kvinnor som längtar efter tvåsamhet om så bara i dess enklaste form.

Men om Ester har en verklighetsuppfattning som blir farsartad och agerar därefter, är Karolina Andersson hennes totala motsats. Hon är så klarsynt att det gör ont. Hur sviken hon än blir känner hon aldrig ilska eller förvåning, bara uppgivenhet.

Stilistiskt för Bohman tankarna till Karolina Ramqvists sublima romaner om Karin. Det avklarnade språket har inte ett ord för mycket, den återhållsamma prosan undertrycker dramatiken, som därmed förstärks. Båda tecknar kvinnor som inte resonerar som den feministiska matrisen föreskriver. De är två av Sveriges just nu mest intressanta berättare.

Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg. Foto: Anders Ylander

Löfte om stor litteratur

"Aftonlands" komposition liknar väl mycket "Den andra kvinnans" och även här gillras på slutet en fälla. Det är det enda jag inte tycker om med Bohmans huvudpersoner, att de iscensätter hämndaktioner - som dessutom bekvämt får vara berättelsens upplösning. Här begår Bohman våld på sina romankaraktärer, för det finns ingenting som förklarar varför någon med så hög integritet plötsligt kan agera för att skada andra.

Med tre titlar har man ett författarskap. Therese Bohman har nu skrivit sig fram till en position som ger löfte om stor litteratur.

 

Åsa Linderborg

Kulturen@expressen.se 

Therese Bohman är medarbetare på Expressen Kultur. Därför recenseras boken av Åsa Linderborg, kulturchef på Aftonbladet.

 

Följ Expressen Kultur på Facebook. Där kan du kommentera våra texter.


Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!