HEMMA PÅ ÖSTERLEN. Karl Ove Knausgård trivs bra utanför Ystad, en stad som påminner mycket om hans uppväxtmiljö i norska Arendal. Foto: ELLINOR COLLINHEMMA PÅ ÖSTERLEN. Karl Ove Knausgård trivs bra utanför Ystad, en stad som påminner mycket om hans uppväxtmiljö i norska Arendal. Foto: ELLINOR COLLIN
HEMMA PÅ ÖSTERLEN. Karl Ove Knausgård trivs bra utanför Ystad, en stad som påminner mycket om hans uppväxtmiljö i norska Arendal. Foto: ELLINOR COLLIN
Björn Nilsson-statyetten. Foto: CORNELIA NORDSTRÖMBjörn Nilsson-statyetten. Foto: CORNELIA NORDSTRÖM
Björn Nilsson-statyetten. Foto: CORNELIA NORDSTRÖM

Knausgård: "Jag vågade inte intervjua Trump"

Publicerad

Författaren Karl Ove Knausgård får Expressens Björn Nilsson-pris för god kulturjournalistik 2016.

Jens Liljestrand åkte till Ystad för ett samtal med en konflikträdd världsskribent som skriver med sig själv som filter.

Vi träffas på det som tycks vara Karl Ove Knausgårds favoritfik inne i Ystad: ett gammalt bokcafé inhyst i ett korsvirkeshus från sent 1700-tal. Men härinne är det långt ifrån ålderdomligt, snarare är det ett kafé där stilen spretar åt olika håll, med omaka möbler, en utsmyckning som känns hämtad från en loppmarknad, böcker hoprafsade på måfå i hyllorna. En plats för individer. Kanske är det därför han trivs här.

– Jag skriver i Aksel Sandemoses tradition, i Hamsuns, Ibsens och Sigrid Undsets tradition, säger Knausgård senare under samtalet.

Edvard Munch bröt med den realistiska målartraditionen samtidigt som Hamsun skrev ”Svält”, det är väldigt intressant, båda gjorde en extrem vändning bort från realismen och in i det personliga. Det är också det jag håller på med. Det idiosynkratiska, det som är helt eget. Det är bara där det kan ske något. Det är inte ett politiskt statement, utan ett estetiskt. Det är Ibsens ”Peer Gynt”, en romantisk kliché om utanförskap. Ska du skriva kan du inte vara i kollektivet.

 

LÄS MER: Här är alla kulturpristagare 2017

Curator för Munchutställning

När Expressen intervjuar Knausgård har han just själv gjort ett antal intervjuer till sin bok om Munch, att ges ut i samband med en utställning som öppnar på Munchmuséet i Oslo i maj – med Knausgård själv som curator. Han berättar entusiastiskt om hur han fick gå ner i muséets källare och välja ut bilder. 

– Jag tog bara sånt som jag aldrig hade sett förut, mest från slutet av Munchs liv. Han var oerhört produktiv men slapp och vårdslös, målade sällan klart tavlorna, ställde bara ut dem i trädgården, allt är väldigt skissartat. Jag vill försöka gripa tag i den där råheten hos honom … jag tror det blir spännande!

Efter den enorma framgången med ”Min kamp” är Knausgård en av världens mest kända författare och kulturpersonligheter. Som en av ytterst få skandinaver publicerar han sig i internationella prestigeorgan som The Guardian och New York Times. Ändå har han aldrig tidigare prisats för sin kulturjournalistik.

 

LÄS MER: Systrarna Kronlöf får Expressens satirpris Ankan

Erkännande i Sverige

Din första tanke när du fick Björn Nilsson-priset?

– Jag blev glad! Det är det första pris jag fått i Sverige, där jag känner att jag varit omstridd – eller kanske inte omstridd, men att det jag gjort har varit vanskeligt på ett annat sätt än i Norge. Det har inte alltid varit så kul. Med det här priset känner jag att jag har fått ett erkännande i Sverige.

Hur viktig är journalistiken för dig?

– Det är väldigt lite skillnad mellan att skriva en roman och en artikel, jag använder samma språk och samma resurser. Beskriver det jag ser, med mig själv som ett filter. Jag var där. Jag såg det. 

– Nu har jag fått en fantastisk möjlighet att skriva för New York Times Magazine, vi har ett kontrakt om tre artiklar per år. Resurserna är oändliga, jag kan göra vad jag vill, har tillgång till fantastiska fotografer och redaktörer, en faktacheckavdelning på en nivå som är helt sinnsyk … jag tycker otroligt mycket om det! Det är på en nivå som inte finns i hela Skandinavien.

 

LÄS MER: De glittrade mest på Expressens kulturfest

DN Kultur för politiserad

Vilken är din egen relation till kulturjournalistiken?

– När jag läste litteraturvetenskap som 20-åring i Bergen började jag faktiskt prenumerera på DN. Vi tyckte norsk kulturjournalistik var helt eländig och i DN fanns en elitnivå som vi saknade i Norge. Idag är Klassekampen den enda tidning jag prenumererar på, den har blivit väldigt bra de sista fyra-fem åren. I övrigt är det ett enormt förfall.

– På nätet läser jag New York Times och The Guardian, samt kollar av svenska och norska tidningar. Min prenumeration på DN har jag sagt upp, jag blev så arg hela tiden på politiseringen av kulturbevakningen.

Karl Ove Knausgård spelar flera roller i kulturjournalistiken: han är förstås en författare vars verk diskuteras och recenseras, men också själva ordet Knausgård är en referenspunkt, ett namn med konnotationer i många riktningar. På samma sätt som ”Norén” betyder ångestfyllda familjemiddagar, signalerar ”Knausgård” autofiktion, maskulinitet, antimodernitet och Konsten med stort K. Och samtidigt är han själv kulturskribent. Hur hanterar han det?

– Jag försöker helt enkelt låta bli att tänka på det! Recensioner läser jag till exempel aldrig. För två dagar sedan stod jag i kassan till Ica och såg att Expressen recenserat mig, jag lade undan tidningen direkt. Jag tycker det är väldigt obehagligt. Oavsett om det är positivt eller inte så känns det alltid dåligt efteråt.

Manisk självupptagenhet

– För många år sedan var jag på turné med Majgull Axelsson, som såg hur plågad jag var av skammen över recensioner och intervjuer. Hon gav mig ett bra råd: ”Strunta i det, se intervjun som ett möte, du pratar med dem och gå därifrån, that’s it.” Annars börjar jag bara grubbla över det, ”hur såg jag ut, vad sa jag”, det blir en manisk självupptagenhet. Efter all uppståndelse kring ”Min kamp” klippte jag bara bort det.

Repliken jag skrev till Ebba Witt-Brattström i DN var ett undantag, där reagerade jag väldigt intuitivt, ”nu är det nog”, liksom. Det kommer jag inte göra mer, folk får skriva vad de vill. Det är livsfarligt om jag fastnar i det där, då är jag helt död! Man blir uppfuckad av det. 

Du har ju en stor makt som kulturpersonlighet, är det aldrig frestande att utöva den?

– Jag är inte intresserad av makten! Jag kan ringa vilken norsk eller svensk tidning som helst och det kommer i tryck och det är en otrolig position att ha. Men jag har ingen … då måste det vara något extremt meningsfullt. Nu ska jag till exempel snart åka till Turkiet tillsammans med PEN, sånt är viktigt. Men personfejder och liknande vill jag inte delta i mer.

Du känner inte att du vill förändra samhället?

– Den tanken har jag aldrig tänkt. Aldrig. För mig är skrivandet extremt solitärt. Jag har aldrig tänkt att min röst skulle ha en påverkan på något som helst.

Men just nu upplever ju många i vår bransch tvärtom, att det är nu det gäller, att vi som har plattformar har ett enormt ansvar. Inte minst dina kolleger på New York Times.

– De frågade mig faktiskt om jag ville intervjua Donald Trump förra våren, just eftersom han hade varit så hård mot New York Times. Men jag sa nej, jag vågade inte. Det ångrar jag naturligtvis fruktansvärt, det hade varit fantastiskt. Men det kändes ”out of my league” … 

"Twitter vore en mardröm"

En sak du har gemensamt med flera av de senaste mottagarna av Björn Nilsson-priset är att du inte finns på sociala medier. 

– Nej.

Det är intressant eftersom kulturjournalistik idag är så pass beroende av spridningen och klicken från Facebook och Twitter. Finns det ett samband? Att den som då inte är med blir ännu mer intressant?

– Jag vet inte, jag tänker aldrig strategiskt. Jag har aldrig ens övervägt att finnas på Facebook eller Twitter, jag vill inte vara en del av den världen. Ibland går jag in på Twitter – man kan ju gå in utan att vara inloggad – och kollar av artiklar som folk delar, som kritikern Audun Lindholm, en lysande profil i Kulturnorge, för att inte missa bra texter. Men jag kommer aldrig gå med.

– Om jag var på Twitter skulle det vara en mardröm! Om jag skulle prata med dig om exempelvis svensk politik skulle det jag sa vara totalt tråkigt och självklart och dumt, men när jag skriver är det på en annan nivå. Det är det som gör skrivandet så otroligt märkligt.

Driver eget förlag

Det låter som om du vill inta ett slags upphöjd position?

– Ja, eller en annan sfär. Det är nästan ett problem för mig att jag har en så upphöjd och otidsenlig syn på konst och böcker. Som jag tror benhårt på. Därför jag har ett eget förlag, Pelikan, och ger ut böcker som jag tycker om. Det är ett förlustprojekt, men det måste finnas en marknad där på sikt. Jag ger till exempel hellre ut en viktig bok som Rebecca Solnits ”Män förklarar saker för mig”, än förhåller mig till mansplaining som ett rykte eller en snackis som svävar runt i luften. På så vis är jag gammeldags.

Vem är din läsare?

– Jag tänker aldrig på läsaren. Jag är extremt mån om att bli omtyckt och extremt konflikträdd, så jag skulle bli helt lamslagen av att tänka på det där … Jag tycker det är förfärligt ens att bli omnämnd.

Men vi pratar ju om dig hela tiden?

– Ja, jag vet …

Googlar du dig själv?

– Det har jag inte gjort på tio år. Men en gång när jag skrev ”Min kamp” öppnade jag ett sånt där kommentarsfält … det var så jävligt, så otroligt mycket hat och skit, folk som skrev att de träffat mig i Bergen, ”han var sån och sån”, människor jag aldrig hört talas om. Det var som att öppna Pandoras ask. Jag har inget behov av att se det.

Ny syn på Norge

Efter separationen från Linda Boström Knausgård har Karl Ove valt att stanna på Österlen, och kan inte se att han någonsin skulle flytta tillbaka till Norge. Han trivs i Ystad, en stad som han påpekar har många likheter med Arendal där han själv växte upp.

– Det lokala är väldigt viktigt för mig, det är bra för mig att vara utanför. Jag har fått en annan syn på Norge, och mycket av det ni svenskar tycker är ju sant: norrmännen saknar ett slags professionalitet, de är lite mer barnsliga, lite informella. Jag såg på norsk tv hur två kulturmän satt i något program och skrattade och drog fyllehistorier på ett sätt som vore otänkbart här. Samtidigt är det positivt, det skapar mer oförutsägbarhet och rörlighet, mer fritt utrymme.

– Jag märker också att folk i Norge vet väldigt lite om Sverige, bland annat har de en extremt karikerad bild av den svenska flyktingproblematiken. När jag bodde i Malmö blev jag uppringd av norska journalister som undrade över hur det var att bo i en så våldsam stad … och jag märkte ingenting av det, visst fanns det brottslighet men för mig var det en trevlig stad att bo i. Norrmännen har också svårt att förstå den svenska feminismen. Här är den ett slags konstant, ett trumfkort i alla kulturdebatter. Den lägger en karta över världen – om den inte stämmer är det världen som måste förändras, inte kartan.

Geir Gulliksen livsviktig redaktör

– Jag har aldrig varit intresserad av Norge som ämne, däremot av vad som skapar en kulturell identitet. När Utøya skedde kände jag ett så starkt sug tillbaka till Norge. En av de saker med Norge som jag tror på är nationalismen. Problemet är när det uppstår stora fält i samhället som inte kan kommunicera, när det inte finns något vi längre. Då raseras det som varit så bra i Skandinavien, ett gemenskapsprojekt. Det handlar om växande klasskillnader, en ekonomisk fråga, om pengar rätt och slätt.

Mobilen ringer. Det är Geir Gulliksen, sedan många år Knausgårds redaktör, som han lovar återkomma till efter intervjun.

– Jag har bara haft honom. Jag kan inte publicera något, absolut ingenting, om han inte läser det. Litar 100 procent på honom. Innan jag skickar en text till New York Times måste han läsa den först. Han är extremt bra på att öppna saker, har en extrem sensibilitet. Vi pratar om en text och en vecka senare kan jag få en idé på en lösning, men det är han som har skapat den idén. Han hjälper mig att se möjligheterna.

Fortsatt optimist

Apropå att se möjligheter: Du har i en intervju beskrivit dig själv som optimist. Stämmer det fortfarande, efter allt som hänt?

– När Donald Trump vann valet blev mina barn rädda. De hade hört så mycket om Trump och jag hade sagt till dem hela tiden att han aldrig skulle vinna … Då sa jag till dem: Det finns fler kloka människor i världen än det finns dumma. Det finns fler goda än det finns onda. Och det tror jag på.

– Kanske leder den här brutala förändringen till att vi får upp ögonen för något. Det råder inga tvivel om att USA är ett extremt vanskött samhälle, otroligt nedslitet, nedgånget, med en hel klass som lämnats utanför. Det är klart att det förr eller senare synliggörs politiskt. Får se hur det mobiliseras på andra sidan, vad alla de amerikanska kulturmänniskor jag känner kommer göra nu. Visst, Trump är oförutsägbar och farlig, men det kan komma något bra av det i slutänden.

– Men jag tänker alltid att det ska gå bra, även för mig själv. Kanske är det just därför jag är så väldigt ostrategisk som person. Lycka till med intervjun. Jag kommer inte att läsa den. 

TIDIGARE VINNARE

1994: Björn Nilsson

1995: Kristina Lugn

1996: Ulrika Knutson

1997: Per Svensson

1998: Jan-Olov Ullén

1999: MarieLouise Samuelsson

2000: Camilla Lundberg

2001: Karin Johannisson

2002: Fredrik Lindström

2003: Sigrid Kahle

2004: Leif Zern

2005: Eva Beckman

2006: Göran Greider

2007: Åsa Linderborg

2008: Peter Englund

2009: Madeleine Grive

2010: Nina Björk

2011: Johan Hakelius

2012: Lena Andersson

2013: Nils Schwartz

2014: Natalia Kazmierska

2015: Ebba Witt-Brattström

MOTIVERING

Årets Björn Nilsson-pristagare är en av världspressens mest efterfrågade pennor. Han är outsidern som står i centrum, i evig kamp med tidsandan och sig själv. Från själens Amerika till årstiderna på Österlen är hans eld den största i Norden.

Juryn består av Expressens kulturredaktion

Expressen getinglogga
Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Kulturchef: Karin Olsson. Biträdande kulturchef: Jens Liljestrand. Redaktör för idédebatt och reportage: Ida Ölmedal. Litteraturredaktör: Anna Hellgren. Scen- och ungredaktör: Gunilla Brodrej. Kontakt: fornamn.efternamn@expressen.se. Missa inga artiklar – följ Expressen Kultur på Facebook!

Till Expressens startsida

Mest läst i dag