Mitt favoritavsnitt i Karl Ove Knausgårds ”Min kamp” är inte babyrytmiken, ölflaskorna i snön eller Hitler-essän, utan de få rader där han med hypnotisk precision beskriver en smörklick som smälter i en stekpanna.
Där finns hans verkliga storhet, i förmågan att med mättad detaljrikedom beskriva (och därmed erövra) allt, från abstrakta känslor till vardagens mest prosaiska brödsmulor och dammråttor. Att med språket ta världen i besittning.
Hans nya opus är en serie miniessäer författade till ett foster, samlade årstidsvis i fyra volymer, varav den första, ”Om høsten”, nu på norska. Man tycker först det verkar lite anspråkslöst, för att efter en stund inse att det här är långt mer bombastisk än ”Min kamp”. Målet denna gång är att sätta ord på hela den mänskliga existensen – enligt förlaget inget mindre än en "personlig encyklopedi".
Blygdläppar, grodor och tuggummi
”Jeg vil vise deg verdenen vår, slik den er nå”, skriver Knausgård till sin ofödda dotter, en ambition som många föräldrar säkert kan sympatisera med. Men där andra nöjer sig med halvfärdiga fotoalbum och limfläckiga klippböcker ger sig Karl Ove Knausgård på att presentera hela världen under rubriker som ”Äpplen”, ”Ögon”, ”Blygdläppar”, ”Grodor”, ”Tuggummi” och "Flaubert".
Det är – som vanligt – briljant, vackert och svamligt om vartannat. Knausgård skriver med den faderliga auktoriteten hos den som är van vid att åhörarna nickar instämmande åt alla klokheter, men orkar man stanna upp och granska visdomsorden faller de inte sällan sönder. Under rubriken ”Ramar” konstaterar han att det mänskliga består i att definiera, begränsa och rama in:
”I naturen finnes det ingen rammer, alle ting og fenomener glir over i hverandre, jorden er rund, universet er uendelig og tiden er evig.”
Eh … jo … fast … har inte de flesta rovdjur rätt väl avgränsade revir?
Floskler på Kirchsteiger-nivå och faktafel
Han skriver på temat "Krig" och fastslår att ”Jeg kan ikke tenke meg en eneste krig som ikke har handlet om identitet”, ett uttalande som låter genialiskt tills du testar att byta ordet ”identitet” mot ”makt”, eller ”värderingar” och inser att det är en floskel på Ernst Kirchsteiger-nivå. Och när han några rader senare kungör att det i Sverige minsann inte har förts krig sedan 1600-talet – ”altså på Montaigne, Cervantes og Shakespeares tid”, myser Knausgård nere från sitt vackra höstlandskap på Österlen – börjar man undra över om det ändå inte vore en bra idé att googla lite innan man sätter sig ner för att förklara Hur Allt Ligger Till.
Samtidigt – ömheten, innerligheten, nakenheten och den gravallvarliga naivism som besjälar de mest prosaiska tingestar (i Knausgårds händer förvandlas en vanlig kaffetermos till "familiens totem") – alltsammans återspeglat i Vanessa Bairds vackra illustrationer.
Guldgruva att söka tröst i
För de många hängivna Knausgårdianerna är boken givetvis en guldgruva, att bläddra i och söka tröst ur. Språket utvidgar livsvärlden och gör oss mänskliga, konstaterar författaren: ”Uten språket ville verden gro igjen: hvert eneste ord er som en liten lysning.”
Det är förstås det perfekta litterära projektet, i en tid där trotset mot den patriarkala förklaringsivern tycks ha övergått i en längtan efter Hans Roslings powerpointer. Om den gigantiska "Min kamp" var Knaus-spreading i bokhyllan, är "Om høsten" kanske snarare att betrakta som ett slags Knaus-splaining? Och han har bara börjat.
Följ Expressen Litteratur och Kultur på Facebook - där kan du kommentera våra artiklar.