Då var då och nu är nu. Men när jag läser artiklarna om den diskussion som uppstått kring Göteborgsoperan och sexism tänker jag att då, ändå verkar vara nu. Mitt "då" syftar till 2004, då jag fick uppdraget av Göteborgsoperan att under december 2004 till och med december 2005 se operans uppsättningar och presentera en genusanalys av dem. Föreställningarna var; Jul- trad i ton 2004, Jul- trad i ton 2005, Rigoletto, Enleveringen ur seraljen, Greven av Luxemburg, Boris Godunov, Falstaff, Miss Saigon och Kiss Me Kate.
Utöver uppdraget för operan har jag gjort sju andra liknande uppdrag för teaterinstitutioner mellan åren 2004 och 2011. Som genusvetare tittar jag då bland annat på hur resurser fördelas ur ett kvantitativt och kvalitativt könsperspektiv. Hur ser de konstnärliga teamen ut? Hur många kvinnor och män tar plats på scenen? Vem gör vad? Hur ser gestaltning ut? Vad berättar kostymen? Under föreställningar antecknar jag scenerier, repliker, pauser, tematik, blickar, kostym, kroppsspråk, ja egentligen allt det som kan tolkas som teatrala tecken på en scen. Här är några av resultaten från min undersökning av Göteborgsoperans repertoar som presenterades 2006.
De konstnärliga teamen dominerades av män. Så mycket som 100 procent män befolkade kategorierna ljusdesigner, dirigenter och upphovspersoner. På regisidan var 85 procent män. På scenen var det vanligen fler män än kvinnor. Inte bara i solistroller, utan också i körkollektiven vilket skapar olika stämningar och iscensättningar av till exempel makt. I de större rollerna figurerade 50 män och 23 kvinnor. Det betyder att förutom det konstnärliga perspektivet, hade du också dubbelt så stor chans att få en roll om du var man och solist än om du var kvinna och solist.
Ett utmärkande drag just för operan var att det förekom mycket våld generellt och inte minst sexualiserat våld mot kvinnor. Prostituerad kvinna var en vanligt förekommande roll och/eller så förekom ett diffust köpslående om de kvinnliga karaktärerna och deras framtid.
Både dramaturgiskt och tematiskt utnyttjades idén om en uppdelning mellan en god och en dålig kvinna. Dåligheten tenderade nästan alltid att handla om huruvida kvinnan haft sex (med en man) eller inte. Var hon oskuld? Varför ville hon inte gifta sig? Hade hon blivit skändad? I gestaltning, gester, kostym och uttal framställdes kvinnorna som dåliga eller goda. Om det var en "dålig" kvinna var det vanligare att män tog hårt i henne, föste ner henne på knä, våldförde sig på henne och slet upp kläder. Ibland som en del av huvudtematiken, men kanske ännu oftare för att beskriva den manliga protagonistens belägenhet eller karaktär.
Vad gäller sexualitet på scen generellt skulle jag säga att det är sällsynt med gestaltningar av en kvinnas sexualitet utifrån en subjektsposition och där sexualiteten just består av lust och inte av överlevnad eller för att beskriva en annan karaktärs drivkraft. Därför blir Göran Gademans fråga till Gunilla Brodrej från 30 mars 2012 anmärkningsvärd på mer än ett sätt. "Vad är det som gör dig så rabiat varje gång man visar en kvinna som njuter av sin sexualitet och har sex av egen fri vilja med stor aptit? Varför får inte det visas på scenen?" För även om det runnit en del vatten nedanför Göteborgsoperans kaj sedan 2005, kryllar det inte av scentolkningar där kvinnor deltar som drivande, sexuella subjekt, vare sig på Operan eller på teatrar runtom i Sverige i dag.
Men då var då och nu är nu, eller hur var det? Jag har inte sett Lady Macbeth från Mzensk, föreställningen som gav upphov till diskussionen, men när många uppsättningar läggs bredvid varandra uppstår ofta intressanta mönster.
Konstnärliga val blir tydliga och kan inte på samma sätt (bort)förklaras med konstnärens fria, individuella tolkning. När flera uppsättningar visar på liknande upprepningar av ojämlika maktförhållanden berättar det om någonting annat som det är viktigt att våga problematisera. För konstens framtid är det dessutom centralt att ha modet att titta på den egna verksamheten och i ett längre perspektiv ifrågasätta ur vems perspektiv dåtiden, nutiden och framtiden skildras.
Lisa Lindén
Lisa Lindén är fil mag i genusvetenskap, styrelseledamot i Doris Film och arbetar med jämställdhetsfrågor inom scenkonst, film och näringsliv.
FOTNOT: Lisa Lindén och Gunilla Brodrej diskuterar operasexismen i Nya Vågen, P1, i dag 14.03 med repris i morgon 18.15.