Fria kvinnor? Cosí fan tutte på Göteborgsoperan.
Fria kvinnor? Cosí fan tutte på Göteborgsoperan.

Knäsatta val

Publicerad

Den manliga blicken styr och ställer från chefsrum, dirigentpult och regissörsstol. Lisa Lindén har undersökt könsperspektiven på flera av landets opera- och teaterscener.

Då var då och nu är nu. Men när jag läser artiklarna om den diskussion som uppstått kring Göteborgsoperan och sexism tänker jag att då, ändå verkar vara nu. Mitt "då" syftar till 2004, då jag fick uppdraget av Göteborgsoperan att under december 2004 till och med december 2005 se operans uppsättningar och presentera en genusanalys av dem. Föreställningarna var; Jul- trad i ton 2004, Jul- trad i ton 2005, Rigoletto, Enleveringen ur seraljen, Greven av Luxemburg, Boris Godunov, Falstaff, Miss Saigon och Kiss Me Kate.

Utöver uppdraget för operan har jag gjort sju andra liknande uppdrag för teaterinstitutioner mellan åren 2004 och 2011. Som genusvetare tittar jag då bland annat på hur resurser fördelas ur ett kvantitativt och kvalitativt könsperspektiv. Hur ser de konstnärliga teamen ut? Hur många kvinnor och män tar plats på scenen? Vem gör vad? Hur ser gestaltning ut? Vad berättar kostymen? Under föreställningar antecknar jag scenerier, repliker, pauser, tematik, blickar, kostym, kroppsspråk, ja egentligen allt det som kan tolkas som teatrala tecken på en scen. Här är några av resultaten från min undersökning av Göteborgsoperans repertoar som presenterades 2006.

De konstnärliga teamen dominerades av män. Så mycket som 100 procent män befolkade kategorierna ljusdesigner, dirigenter och upphovspersoner. På regisidan var 85 procent män. På scenen var det vanligen fler män än kvinnor. Inte bara i solistroller, utan också i körkollektiven vilket skapar olika stämningar och iscensättningar av till exempel makt. I de större rollerna figurerade 50 män och 23 kvinnor. Det betyder att förutom det konstnärliga perspektivet, hade du också dubbelt så stor chans att få en roll om du var man och solist än om du var kvinna och solist.

 

Ett utmärkande drag just för operan var att det förekom mycket våld generellt och inte minst sexualiserat våld mot kvinnor. Prostituerad kvinna var en vanligt förekommande roll och/eller så förekom ett diffust köpslående om de kvinnliga karaktärerna och deras framtid.

Både dramaturgiskt och tematiskt utnyttjades idén om en uppdelning mellan en god och en dålig kvinna. Dåligheten tenderade nästan alltid att handla om huruvida kvinnan haft sex (med en man) eller inte. Var hon oskuld? Varför ville hon inte gifta sig? Hade hon blivit skändad? I gestaltning, gester, kostym och uttal framställdes kvinnorna som dåliga eller goda. Om det var en "dålig" kvinna var det vanligare att män tog hårt i henne, föste ner henne på knä, våldförde sig på henne och slet upp kläder. Ibland som en del av huvudtematiken, men kanske ännu oftare för att beskriva den manliga protagonistens belägenhet eller karaktär.

Vad gäller sexualitet på scen generellt skulle jag säga att det är sällsynt med gestaltningar av en kvinnas sexualitet utifrån en subjektsposition och där sexualiteten just består av lust och inte av överlevnad eller för att beskriva en annan karaktärs drivkraft. Därför blir Göran Gademans fråga till Gunilla Brodrej från 30 mars 2012 anmärkningsvärd på mer än ett sätt. "Vad är det som gör dig så rabiat varje gång man visar en kvinna som njuter av sin sexualitet och har sex av egen fri vilja med stor aptit? Varför får inte det visas på scenen?" För även om det runnit en del vatten nedanför Göteborgsoperans kaj sedan 2005, kryllar det inte av scentolkningar där kvinnor deltar som drivande, sexuella subjekt, vare sig på Operan eller på teatrar runtom i Sverige i dag.

 

Men då var då och nu är nu, eller hur var det? Jag har inte sett Lady Macbeth från Mzensk, föreställningen som gav upphov till diskussionen, men när många uppsättningar läggs bredvid varandra uppstår ofta intressanta mönster.

Konstnärliga val blir tydliga och kan inte på samma sätt (bort)förklaras med konstnärens fria, individuella tolkning. När flera uppsättningar visar på liknande upprepningar av ojämlika maktförhållanden berättar det om någonting annat som det är viktigt att våga problematisera. För konstens framtid är det dessutom centralt att ha modet att titta på den egna verksamheten och i ett längre perspektiv ifrågasätta ur vems perspektiv dåtiden, nutiden och framtiden skildras.

 

Lisa Lindén

kulturen@expressen.se

 

Lisa Lindén är fil mag i genusvetenskap, styrelseledamot i Doris Film och arbetar med jämställdhetsfrågor inom scenkonst, film och näringsliv.

 

FOTNOT: Lisa Lindén och Gunilla Brodrej diskuterar operasexismen i Nya Vågen, P1, i dag 14.03 med repris i morgon 18.15.

Expressen getinglogga
Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Kulturchef: Karin Olsson. Biträdande kulturchef: Jens Liljestrand. Redaktör för idédebatt och reportage: Ida Ölmedal. Litteraturredaktör: Anna Hellgren. Scen- och ungredaktör: Gunilla Brodrej. Kontakt: fornamn.efternamn@expressen.se. Missa inga artiklar – följ Expressen Kultur på Facebook!

Till Expressens startsida

Mest läst i dag