Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Knappast så modern

Michel de Montaigne.

Victor Malm läser en essäbok om Michel de Montaigne.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

sakprosa

ANTOINE COMPAGNON

En sommar med Montaigne

Översättning Jan Stolpe

Atlantis, 152 s.

Det brukar heta att 1500-talsessäisten Michel de Montaigne är den första moderna människan. Ibland till och med den första postmoderna människan. Men om det är något vi ska lära oss av den samtida modernismforskningen är det att ett sådant påstående främst är en kliché som karaktäriserar modernismens egen historieskrivning.

Det vill säga: modernismen får delvis sin egenart genom att leta fram verk och konstnärer ur historien som korrelerar med eller föregriper den egna verksamheten, för att via dem legitimera den.

Men fransmannen närde travar av omoderna, eller traditionalistiska, åsikter. Han hyste en blind tro på kyrkans auktoritet, och höll kvinnan som en enbart passiv varelse i fortplantningen. Var generellt inte för förändring, och därtill en stark försvarare av sedvänjor och tradition.

 

Och är det inte alldeles naturligt att det förhåller sig just så? Antoine Compagnon påstår det i sin nya bok (på franska 2013) om den franska renässanstänkaren. "En sommar med Montaigne" har kvickt sytts en svensk språkdräkt av alltid pålitlige Jan Stolpe, som häromåret gav ut sin bearbetade, och enastående, översättning av Montaignes huvudverk "Essayer".

Boken är på många sätt en ovanlig sak. Under en sommar berättade den ganska teoretiskt avancerade litteraturvetaren Compagnon om Montaigne och hans essäer i fransk radio. Programmen ligger till grund för boken, som i sin tur blev något så sinnessjukt som en bästsäljande essäbok om litteratur.

 

Det populära formatet har sina begränsningar. För den specialintresserade bjuder "En sommar med Montaigne" inte på mycket nytt. Men för en nyfiken allmänhet som suktar efter bildande avslappning i sommarsolen är boken prima lektyr, och en ingång till ett underbart författarskap.

Själv imponeras jag främst av Compagnons historiefilosofiska hederlighet: Montaigne är en människa av sin tid, inte en som fötts ett halvt millenium för tidigt. Och jag tänker: äntligen är det dags att revidera vår samtids presensbesatta inskränkthet, där konst tillmäts värde utifrån en förment aktualitet.

Allting måste inte vara så förbannat modärnt.