Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Knaket i klasserna

Nairobi.Foto: Arthur Buliva

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Kibera brukar kallas Afrikas största slumområde. Mer än en miljon invånare i en stad av plåt och bräder. De flesta är entreprenörer, och alla är fattiga. I en av gränderna hittar jag en minibiograf i ett skjul: Cinema Apokalipto. I dag visar de "Motorsågsmassakern".

Nairobi har alltid varit en polariserad stad. De rikas stadsdelar är vältempererade paradis, där alla murkrön har taggtråd. Den gamla koloniala staden vilade på apartheid; inga svarta fick leva i de vitas kvarter.

Men nu spränger den växande medelklassen sönder hela Nairobi. Jag ser det genom bussfönstret. Jag tycker jag hör hur det knakar i marken. Utanför galleriorna sitter gatuförsäljarna. Mellan två nya prydliga radhusenklaver ligger en smal sträng av kåkstad kvar. Stadens gränser blir mer komplicerade.

Medelklassen märks i biltrafiken. Den är enorm. Köerna ockuperar hela staden. Små japanska bilar kryper fram i långa rader. På kvällarna drömmer jag om hur det en dag plötsligt blir en bil för mycket, och allt stannar upp. Det känns mycket nära.

 

Nyligen publicerade FN:s utvecklingsorgan UNDP sin årliga rapport. Den här gången om "The rising south". Även Afrika har sugits med i välståndsökningen. 2030 kommer förmodligen 80 procent av den globala medelklassen leva i Syd.

Forskare har börjat påpeka att ojämlikheten står i vägen för fortsatt högre välstånd. Den ensidiga ambitionen att bekämpa fattigdom behöver övergå till en som omfattar alla stadsdelar - även de superrikas kvarter är ett problem. För att förstå måste man börja se hela staden. Det gäller både Nairobi och Stockholm.