Kluven frihet

Foto: Jan Bauer

Kriminialiseringen av homosexualitet var länge mera omfattande i väst än i öst. Tomas Hemstad möter en östtysk som såg murens fall med blandade känslor.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Heiner Carows film Coming Out från 1989 börjar med att en ambulans med tjutande sirener kör genom Prenzlauer Berg. En bög har försökt ta livet av sig.

 Det hade varit en ganska vanlig melodramatisk 80-talsskildring av homosexualitet, välmenande men lite klichétyngd, om inte Coming out varit den första östtyska filmen som talade öppet om homosexualitet. Premiärdatumet sammanföll med dagen då muren föll. Därmed kom den också att bli den enda filmade historien om en homokultur vars historia allt mer håller på att försvinna.

 I dag avslöjar endast detaljerna att filmen utspelar sig i ett land utan rörelsefrihet. Som i scenen när läraren Philipp, han som i titeln kommer ut, plötsligt får besök från tre stränga inspektörer som ska kontrollera hans lärometoder.

 20 år senare möter jag Sven, en kortsnaggad kille i mitten av 30-årsåldern med getskägg, på Schoppenstube i centrala Prenzlauer Berg, en krog som ambulansen kör förbi i inledningssekvensen till Coming out. För Sven är historien om murens fall också historien om hans egen komma ut-process. Som 16-åring hade han tagit sina första stapplande steg som bög genom ett besök på gaydiskot Die Busche, men det var i ett enat Tyskland som han engagerade sig i homoorganisationen Lambda och träffade sin första pojkvän.

 Därför minns han dagen då muren föll och Coming out hade premiär med blandade känslor. Han berättar hur han kom till skolan vid Ostbahnhof och hur en kamrat fått tag på en västtidning där det stod om vad som höll på att hända.

 – Vi skolkade och tog oss till Oberbaumbrucke. Det var så mycket folk på bron att det tog tre timmar att ta sig över.

 Det första som mötte honom i Kreuzberg, på den andra sidan av muren, var en ny doft. Det ständiga oset från kebabkioskerna hade ännu inte blivit del av hans vardag. Sven lyckades få tag på sina första D-mark och i ett överfullt tåg tog han sig till Wittenbergplatz. Där brände han vartenda öre på skivor med Frankie Goes To Hollywood.

 – Sen åkte jag hem. Jag var rädd att muren skulle byggas upp igen och att jag skulle bli kvar på fel sida.

 På vägen hem mötte han firande människor från väst.

 – De hade lådor med bananer som de delade ut. Jag tror inte de trodde att vi hade sett bananer i Öst. Det var märkligt… jag kände mig som en apa på zoo.


Den orangemålade Schoppenstube – från högtalarna Abba och Gloria Gaynor och andra örhängen som går i loop på otrendiga västvärldens samtliga otrendiga bögbarer – öppnade 1923 i ett Berlin som var tveklös mittpunkt i en purung homorörelse. På den tiden fanns hundratalet barer och kaféer som riktade sig till homosexuella män och kvinnor i staden även om just Schoppenstube inte blev en bögbar förrän 1963, två år efter att muren uppförts.

 Den  beryktade tyska acceptansen för homosexuella var visserligen ganska skenbar redan då baren öppnade i sin ursprungliga form. Samlagsliknande sexuella handlingar mellan män reglerades så tidigt som 1871 under paragraf 175, samma paragraf som förbjöd tidelag.

 Lagen ifrågasattes tidigt av bland andra den legendariske sexologen och homopionjären Magnus Hirschfeld men det hjälpte föga. 1935 breddade nazisterna i stället definitionen av samkönade sexuella handlingar så att den även kom att gälla gemensam onani och liknande.

 Väst tillämpade den utökade brottsdefinitionen även efter nazismens fall och mellan 1950 och 1965 dömdes över 45 000 medborgare för homosexuella handlingar. Östtyskland återgick till de tidigare lagarna: samlagsliknande homosexuella handlingar var fortfarande förbjudna, liksom manlig prostitution samt homosexuella organisationer och publikationer .

 Ändå var den laga förföljelsen av homosexuella män avsevärt mindre förekommande i öst.

 Homosexualitet betraktades snarare som en dekadent borgarsjukdom och som moraliskt skadlig för arbetarklassen men tycks inte varit ett högprioriterat problem. Kanske för att det fanns en propagandavinst i att fjärma sig från nazimens profilfrågor. Där homokampen i väst handlade om olydnad och revolt, kom den i ett Östtyskland utan organisationsfrihet snarare att präglas av uppfinningsrikedom och oväntade allianser.

 1968 legaliserades sex mellan vuxna människor av samma kön i DDR. Förbudet mot att organisera sig runt sexualitet kvarstod, men det hindrade inte Homosexuelleninitiative Berlin från att bildas, och snart hölls möten i transpersonen Charlotte von Mahlsdorfs (känd från filmen och boken Jag är min egen fru) Gründerzeitsmuseum.

 Myndigheterna fick upp ögonen för verksamheten 1978 men rörelsen återuppstod i början av 80-talet när progressiva protestantiska ledare öppnade församlingarna för homorörelsen, feminister, miljöaktivister och fredsorganisationer.


Sven hann aldrig bli en av dessa homosexuella dissidenter. Han var för ung och ännu inte intresserad av politik. Den information han fick om homosexualitet var varken bättre eller sämre än den de flesta svenska ungdomar fick några år senare (när två män älskar varandra kallas de homosexuella, att experimentera i tonåren gör dig inte homosexuell, ibland försöker äldre homosexuella förföra oskyldiga tonåringar).

 När han berättar om radioprogram som hette saker som ”Jag tror jag är homosexuell” och som ackompanjerades av pamfletter som man kunde beställa från ett statligt verk undrar jag för ett ögonblick om jag också växte upp i DDR.

 Vi promenerar längs Wichertstrasse mot Burgfrieden, en annan centralpunkt i Östberlins homoliv. Det visar sig att ölstugan är nedlagd, i grannskapet ligger en fotostudio och en resebyrå men Burgfrieden är borta.

 – Man talar om återförening, men i verkligheten var det väst som svalde öst, säger Sven.

 Över en natt försvann alla bekanta varor från de en gång statsägda affärerna och ersattes med de varor som alltid varit så eftertraktade, sådana som man fick i ”västpaketet” till jul.

 – I början var det fantastiskt men efter ett tag började man sakna det som man vuxit upp med. Allt i Östtyskland var inte dåligt.

 Detsamma hände med homokulturen.

 Han berättar om en homosexuell trubadur, en gång känd i öst, som tog livet av sig en kort tid efter att muren fallit.

 – Han klarade inte av att anpassa sig till raggkulturen som fanns i väst och som snart spred sig över hela Berlin. Allt han ville var att träffa en pojkvän men det blev bara one-night-stands och korta förbindelser.

 Sant eller inte – hur historien berättas och lever vidare berättar något, om en känsla efter murens fall som återkommer i många historier från öst. Historien om väst som välkomnade sina underutvecklade grannar med bananer och som hade svårt att inbilla sig att det fanns något positivt att hämta från DDR, bortsett från turistsouvenirer med herrgårman-skyltar och John Blund.

 Kvällen avslutas på Besenkammer, ett hål i väggen mitt på Alexanderplatz. Mellan köpcentrum och hamburgerbarer, under tunnelbanespåren ligger den oansenliga baren som är öppen dygnet runt.

 Det råder en annan sorts Gemütlichkeit här. Några unga punkare blandar sig med bögarna i övre medelåldern. Det är nästan alltid folk här. Kanske för att det är en av de sista utposterna av en kultur som nästan har suddats ut, i ett land som svalts av ett annat land.


Tomas Hemstad

kulturen@expressen.se


 Tomas Hemstad är frilansjournalist och bosatt i Berlin.