Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Klippt och saxat

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Ingen skugga över den febrilt snillrike T. Sventon. Men något orättvis tycks den ordning som förpassat Sveriges egen lille Hercule Poirot till bibliotekens magasin och antikvariaten.
Agaton Sax, alltid lika ofrivilligt indragen i komplicerade brottsmål med storpolitisk udd, alltid lika ömsint vårdande sin tax Tickie, alltid lika handfast övervakad av Faster Tilda – det är dags för en comeback. Varvid illustrationerna bör få sitt. Lika skickligt som Sven Hemmel fångade Sventons slanka profil och elegant, knivskarpa höklook, lika distanserat coolt skapade Åke Lewerth sin 50-talistiskt, jovialiske och rundmagade deckare, Sax.

Nils-Olof Franzén, (1916 - 1997) redaktör på SR och en bildad man som skrev monografier och romaner, kan tacka den knubbige Agaton och Sax-succén för sin mest glansfulla plats på parnassen. Den första boken om redaktören för Byköpingsposten, Agaton Sax, kom 1955 (Agaton Sax klipper till), sju år efter Åke Holmbergs första bok om Ture Sventon, privatdetektiv. Svårt att inte tänka sig den ene utan den andre. Två fullfjädrade detektivparodier i olika tonart, båda rafflande läsning i egen kraft, men Sax är såsom ett svar och en parodi på Sventon, som i sig parodierar den vuxna deckargenren. Ett måttligt och eftersinnande tempo mot Sventons briljanta presto, en liten artig och rättänkande folkhemsdeckare i det kalla krigets utkant mot en problemlösare i Sherlock Holmes-stil. (Först ut med barndeckare i detta land och i god Blyton-tradition var, förstås, Astrid Lindgren med Mästerdetektiven Blomkvist, 1946.)

Franzén var om möjligt
än mer förtjust i språklig crazy än Holmberg. Agaton Sax är, visar det sig, en stor språkbegåvning som felfritt talar allehanda språk som graeliska eller brosniska, vilket pryder upp berättelsen med galna språkparodier. För knepigare mysterielösningar har han en bärbar datamaskin till sin hjälp, Tänkande August, kanske att jämföras med orealistiska inslag som den flygande mattan eller det marschspelande kylskåpet hos den temmelätande Ture.

Ironierna duggar
, också de filosofiska: ”Han förstod att ett misstag förelåg, men han anade inte vilket misstag det kunde röra sig om. Möjligheterna till misstag är ju oändliga, om man tänker efter ett ögonblick. Möjligheterna att saker och ting blir riktiga är ju oändligt få, om man tänker efter ett ögonblick till.”
I stället för den servila Fröken Janton har Agaton vid sin sida Faster Tilda, en självständig och dådkraftig kvinna. För övrigt rätt lik den Moster som färdas med Kati till Amerika (Astrid Lindgren, 1950), Lille Fridolfs Selma eller krafttanten Julia Caesar.

Summa elva Agaton Sax-böcker skrev Franzén, och av Agaton Sax och bröderna Max (1965) gjordes en animerad TV-serie i fyra avsnitt 1972. Oförglömlig Sax-röst var Olof Thunberg, Isa Quensel dånade som Faster Tilda. Agaton Sax och Byköpings gästabud blev Sveriges första animerade långfilm 1976, och då kom också en ny tv-serie om tre avsnitt.
Det kan vara dags för såväl nyutgivning av böckerna och reprisering och dvd av filmerna, en svalkande dos Sax för en snart överhettad genre.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!