Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Klimatkollapsen är Guds hämnd på människan

Foto: MODERNISTA
Hanna Nordenhök. Foto: OLLE SPORRONG
Lyra Koli. Foto: MATTI KOLI / MODERNISTA

Efter en roman om framtidssex går Lyria Koli  i kamp med Bibelns största monster. 

Hanna Nordenhök ser djävulen i detaljerna och en Gud som gjort spelplanen.   

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Leviatan är i Bibeln vidundret i havet, urtidsmonstret, ett sjöodjur som ligger och väntar under vattenytan på att stiga upp ur djupen och axla sin roll som Guds motståndare. ”Han” har liknats vid krokodilen, vid skräcködlor och ormar av ofattbar storlek, och finns framför allt omnämnd i Jobs bok men även i Psaltaren och Jesaja – i Uppenbarelseboken inte kallad vid namn, men uppträdande exempelvis i form av en drake som på en gång går att läsa som förgörare och som en aspekt av Gud själv. 

Kanske är Leviatan framför allt synonym med det oslagbara, det hejdlösa, det som är omöjligt att besegra, det som alltid är större än vi själva. 

Det är också som ambivalent och motsägelsefull kraft i existensen som Lyra Koli tar sig an honom i en ny diktsvit alternativt lyrisk essä – beroende på varifrån man tittar – en bok skriven mestadels i gemener, radbruten som en dikt, och som också bär hans namn. Ty är det inte ”i sin gestaltning av det ogripbara djuret” som ”gud kristalliserar sin mening”? 

Bruno Latour, Thomas Hobbes, Ursula K. Le Guin och Simone Weil far förbi i ett samplande och citatförvanskande universum.

Det går att läsa Kolis ”Leviatan” som en sorts jakobsbrottning, en lika längtansfull som kritisk gestaltning av att komma till tro. Och i jakten på vidundrets men också trons gåta söker sig det passionerade essäjaget, tillika pratiga diktjaget, fram genom dinosaurieteorier, tidiga rabbinska skrifter, yahoo answers och sina egna tummade eller lånade bibelexemplar. Bruno Latour, Thomas Hobbes, Ursula K. Le Guin och Simone Weil far förbi i ett samplande och citatförvanskande universum. 

Det blir en text som på en gång söker förtrollning och avförtrollning, närvaro och splittring, vilket på ett sätt gör den generatonstypisk. Här kan dialogen i Jobs bok jämföras med rollspel, och hipsterträningsformen crossfit tecknas som en allegori över en möjlig kristen praktik. Men det vackra och sköra med Kolis bok är att hennes berättare är lika opålitlig och disparat som källorna, och trots det förrädiskt självsäkra tonfallet hela tiden befinner sig i skälvande undran. 

Men Guds återkomst är nära, kanske i form av naturens hämnd på sina vedersakare.

”Kan du dra upp Leviatan med krok”, frågar sig texten genom att citera Herrens röst ur stormvinden till Job, och svarar i en förlängning av Hobbes tanke om att Leviatan inte bara är större än vi, utan egentligen utgör oss själva: ”nej / för leviatan är själv / krokarnas krok”. Om Leviatan hos Hobbes tolkas som synonym med staten och den mänskliga besten själv så blir Leviatan hos Koli också ”en fullskalig PR-byrå” eller en ”artificiell intelligens för att ta fram handelsalgoritmer”. 

I samma anda har den amerikanska Leviatan ”militär närvaro över hela världen” medan ”den kinesiska bevakar sina invånare i minsta detalj” och den svenska är ”en centraliserad hälsomakt”. Javisst, ”Leviatan har redan ingått sitt avtal med dig”

Mycket av de odjurets paradoxer som turneras pekar tillbaka mot tankefigurer och motiv i Kolis roman från i fjol ”Allting växer”, där ett in i minsta samhällsatom genomsekulariserat framtidslandskap till och med har avskaffat döden, åtminstone för de privilegierade invånarna i den klimatkontrollerade zonen. Men Guds återkomst är nära, kanske i form av naturens hämnd på sina vedersakare. Om vedersakare och vedersakad nu inte är en och samma, det vill säga aspekter av tillvarons inneboende bestialitet – vars namn alltså kunde vara Leviatan. 

Det finns något självriskerande i denna bara förment garderade text som gör den trösterik. Vad den säger är att Leviatan bara är en ”benämning på något ofattbart stort / ett bevis på att helt outhärdliga tillstånd / kan existera utan syfte eller orsak /.../ en sammanfattande ironi / en svårsmält nåd”

LYRIK

LYRA KOLI

Leviatan

Modernista, 93 s.

LÄS MER: Avancerad framtidssex i ny svensk roman

LÄS MER: Politiskt suggestiv med utan liv och auktoritet 

 

Hanna Nordenhök är författare och medarbetare på Expressens kultursida.Hennes senaste bok är ”Asparna”