Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Klimatet är visst en fråga om höger och vänster

Myrmarkerna i Stordalens naturreservat söder om Abisko sjunker under vatten när medeltemperaturen ökar – eftersom permafrosten under myren smälter. Foto: HENRIK MONTGOMERY / SCANPIX SWEDEN
Bilden som besättningen på Apollo 17 tog på jorden, den 7 december 1972. Foto: NASA / ZUMAPRESS.COM/ALL OVER PRESS ZUMA PRESS
Anna Hellgren är redaktör på Expressens kultursida Foto: MIKAEL SJÖBERG

När ska vi förstå att världen inte är en fossildriven lekplats för rikas självförverkligande?

Anna Hellgren om vad den rasande klimatdebatten saknar. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KOMMENTAR | KLIMATET. Bara den som tillbringar sina dagar under en sten kan ha missat hur den märkvärdigt varma sommaren äntligen fått klimatförändringar att diskuteras av fler än de vanliga misstänkta. Alla medier med självrespekt har ägnat stort utrymme åt den globala uppvärmningens konsekvenser, och alla bortsett från ett gäng trollhattar på yttersta högerkanten är överens om att läget är allvarligt.

Dessvärre handlar alltför lite av rapporteringen om de faktiska åtgärder och förändringar som är nödvändiga för att förhindra en fullskalig katastrof. Det som krävs är en gigantisk global omställning – med kraftiga inskränkningar både i den privilegierade delen av mänsklighetens livsstil och, inte minst, den oreglerade marknadsliberalismens rådande doktrin. 

Högerpartiernas klimatpolitik är orimlig

Den som tar en titt på de svenska högerpartiernas klimatpolitik får en snabbkurs i hur orimlig den senare är: fler motorvägar, fortsatt flygfrossa med biobränsle (spoiler: den skog i världen finns inte som skulle klara av att förse dagens flygande med ”miljövänligt” bränsle). 

Fantasirikedomen är stor så länge det inte kommer till det nödvändiga: lokala, statliga och globala regleringar av både utsläpp och tillväxt.

Det hade inte behövt vara på det viset. En av de sista heta dagarna ägnar jag ett par timmar åt New York Times megapublicering ”Losing earth: The decade we almost stopped climate change” (1/8–2018). 

Här beskriver journalisten Nathaniel Rich den thrillerartade kamp en grupp forskare och aktivister förde mellan 1979 och 1989 för att få till stånd ett globalt och bindande klimatavtal – och hur nära de faktiskt var att lyckas. 

Redan 1979 visste vi vad som behövde göras

Det är plågsam läsning. Redan 1979 fanns tillräckligt mycket data för att bekräfta att människan påverkar klimatet genom utsläpp av koldioxid (relationen uppvärmning och koldioxid upptäcktes redan före förra sekelskiftet). Alla, inklusive den amerikanska högern och de stora oljeföretagen, var eniga om att genomföra drastiska förändringar för att minska utsläppen och lindra uppvärmningen. 

Ozonkrisen visade dessutom att förändring inte bara var möjlig, företagen som tillverkat freondrivna kylanläggningar kunde faktiskt tjäna pengar på skiftet till miljövänliga alternativ. 

 

LÄS MER – Anna Hellgren: Ge mig en flygskatt på 3000 procent  

 

Men efter nederlaget i holländska Noordwijk i november 1989, då världens ledare var beredda att underteckna ett bindande avtal om kraftigt reducerade utsläpp men övertalades av Bushdelagationen att låta bli, har mer koldioxid släppts ut i atmosfären än under alla år fram till dess. 

Det är århundradets underdrift att säga att de frivilliga klimatöverenskommelserna – konstant genskjutna av hänsynstaganden till BNP och finanskapitalismens krav på ständigt mer, högre och snabbare avkastning – har misslyckats. 

Hade klimatpionjärerna lyckats baxa igenom sitt avtal 1989 hade vi som mest ställts inför en temperaturökning på 1.5 grader, i stället närmar vi oss 2 graders uppvärmning med stormsteg. Mer realistiskt är förmodligen 3 grader, en ökning med katastrofala följder. 

De marknadsliberala lösningarna är löjeväckande

Tyvärr lever vi i en tid där politiska lösningar bortom de marknadsliberala ter sig extrema, eller i bästa fall löjeväckande. Och många, inklusive Miljöpartiet, vill framhålla att klimatet inte är en fråga om höger eller vänster – utan en hotande katastrof som drabbar oss alla. 

Det stämmer så klart, och som politisk strategi är det begripligt: varför alienera stora delar av befolkningen i en ödesfråga för hela mänskligheten. Visst kan det komma en dag då temperaturökningarna är så stora att inte ens de allra rikaste kan fly från konsekvenserna längre, men redan nu följer klimatförändringarna samma gamla trötta mönster av under- och överordning.

Människor med pengar bidrar med mer koldioxid till atmosfären, människor med mindre med nästan inget alls. Det globala nord släpper ut mest, det fattigare syd tar de största smällarna. 

Om den rikare delen av mänskligheten inte planerar att med våld hindra de fattigare från materiell utveckling måste den avvara privilegier och resurser. De miljarder som saknar elektricitet och/eller fungerande avlopp måste få tillgång till välfärd, samtidigt som vi andra måste sluta betrakta världen som en fossildriven lekplats för självförverkligande. Det krävs modiga politiker och i brist på desamma beslutsamma medborgare som ställer krav på bindande avtal och förbud.

Det var länge sen vi hade råd med alternativen.

 

LÄS MER – Anna Hellgren: Kolet vi ärvde och jorden vi fördärvar 

 

Anna Hellgren är redaktör på Expressens kultursida. 

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!