Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Klimataktivism är bara ett duktigt föräldrauppror

Anna Björklund. Foto: PRIVAT. / PRIVAT.
Aktivister från proteströrelsen Ende Gelände utanför Neurath kraftverk. Foto: Christoph Reichwein / DPA / TT NYHETSBYRÅN

Den yngre medelklassen har haft tidernas finaste och mest förstående föräldrar. 

Anna Björklund pekar på en klimatduktig generations revoltförsök. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KOMMENTAR. Jag känner nog ingen som blivit slagen av sina föräldrar. Det gör man ju knappt, om man umgås med den yngre medelklassen. Deras föräldrar har knappt gett dem en örfil, men varma täckjackor på vintern och semester på lovet. Det finns inte mycket att klaga på. Inte ens identitetsmässigt har de behövt skämmas särskilt. Föräldrarna tror inte heller på Gud, litar också på evidens, lyssnar på samma artister och röstar på samma partier. Man accepterar deras kulturella kanon, kan ärva deras designklassiker och låna deras tröjor. 

Ändå stör man sig. Så är det ju. Även om de inte slagits utan faktiskt varit rätt vettiga på de flesta punkter så behöver hjärnan uppfinna ett avstånd. Det kanske är genetiskt, inprogrammerat för att tvinga ungarna att lämna boet för att flocken ska hålla sig frisk och man ska undvika inavel. Eller så är det bara så här människor blir efter ett tag ihop. 

Men det går ju inte att riktigt bryta sig loss på samma sätt som man gjorde förr, som de där lyckans ostarna som blev slagna då och då kunde göra.

Föräldrarnas lyxiga köttmiddagar får medelklassbarnen att spela upp en stark rädsla för cancer eller ett plötsligt engagemang för djurrätt, och det eviga skjutsandet hit och dit känns av någon anledning efter ett tag som en provokation, ungarna gnisslar tänder i baksätet i sina dyra jackor. Så är det bara, även om känslan brukar mattas av en del när man betalat sin första egna hyra eller tagit ett demonstrativt halvår utomlands.

Men det går ju inte att riktigt bryta sig loss på samma sätt som man gjorde förr, som de där lyckans ostarna som blev slagna då och då kunde göra. Det går inte att rymma på riktigt, klippa banden och gifta sig i smyg på kontinenten. För mamma likear allt på Instagram och smsar och frågar om hon kan swisha en slant (och det får hon ju), och en sådan klippa kan man ju inte bara dra ifrån. Hon har ju aldrig gjort något fel. 

Inget mer kött, charter och meningslös shopping.

När alla blivit lite äldre börjar irritationen blandas med oro för de duktiga föräldrarna. Vad blev egentligen kvar, efter alla amorteringar och julklappar? Kommer de dö nu? Bilderna från deras Spanien-resor ser tomma ut, vad gör de där egentligen, kan de inte läsa sina deckare hemma i stället. Varför köper de så mycket saker? Det där jävla bilåkandet överallt, är det meningsfullt? Blev det inte mer av deras liv än den där trista pensionen, vindrickandet och passiviteten? Vilka är de egentligen?

Och just som världens mest bortskämda generation någonsin ska tvingas tänka sin första vuxna, viktiga tanke så dök frälsningen upp. En helt ny religion – eller ja, ny och ny, men det känns så – där allt förknippat med föräldrarnas välstånd är tabu. Det är perfekt. En anledning att tacka nej. Inget mer kött, charter och meningslös shopping. 

Tillväxt är ju ändå ohållbart så spelaroll om man aldrig kommer komma upp i föräldrarnas lön, deras grad av självständighet, bara bra om det inte blir någon bil, båt och barnbarn. Äntligen kan man få sitt uppror, och dessutom utan den jobbiga känslan av att såra någon som inte förtjänar det. Det finns ju forskning. De borde vara stolta. 

Av Anna Björklund

 

Anna Björklund driver podden ”Della Q” och hörs även i Tankesmedjan i P3.