Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Klassiskt i klassen

Gareth Malone. Foto: Twenty Twenty Television
Den klassiska musiken har en svag ställning i skolan.
Hanna Höglund går till Musikhögskolan för att kontrollera vad som görs på musiklärarutbildningen.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

FAKTA

MUSIK I SKOLAN

- Att bara sätta på en cd med konstmusik på musiklektionen vore pedagogiskt självmord!
Det säger Lena Söderström, prefekt på Kungliga musikhögskolans institution för musik, pedagogik och samhälle.
Jag är där för att träffa henne, kollegerna Sven Berggren och Kerstin Edewald Berg och tre av deras musiklärarstudenter för ett reportage om konstmusikens försvinnande lilla roll i grundskolans musikundervisning.
För många är musiktimmarna i dag nämligen platsen där barnen får sjunga schlager på skoltid, inget mer.

Så vad händer med konstmusiken när dess framtida lyssnare överhuvud taget inte kommer i kontakt med den? Ett sakta borttynande och utdöende är min gissning.
Hur presenterar man konstmusik för barn och ungdomar?
- Jag tror inte alls att det är ett problem att sätta på en konstmusikskiva, säger en av studenterna, Martina Bergen­stråhle, om man som lärare visar att man är intresserad. Men jag tror också att det är bra att gå på konsert­repetitioner och att det är lättare att spela konstmusik för barn som inte fått med sig några negativa värderingar hemifrån.
Lena Söderström menar att mycket av uppgiften handlar om att göra kopplingar mellan genrer och snabbt kunna hugga och säga "Lyssna på det här också!" om en elev säger att han eller hon till exempel gillar musiken till ett datorspel, som inte ligger långt från konstmusik.

Även om det finns stora gratiskällor att ösa ur, som Youtube och Spotify, tror hon tror inte att det är så många barn som fått konstmusik med sig. Men samtidigt säger hon att "hon vet en skolklass som snöade in på Ligeti". Och det är många som till exempel känner till en tonsättare som Arvo Pärt.
- Jag tror att det är viktigt att prata om nutida svenska kompositörer som Anders Hillborg, Sven-David Sandström, Thomas Jennefelt och Karin Rehnqvist. Hillborg gjorde musiken till julkalendern för några år sedan. Det är en typiskt bra koppling.
Hon är inte ensam om att förespråka samtida tonsättare i musikundervisningen. En av musikerna i Svenska kammarorkestern säger att när de spelar Mozart och Beethoven för skolbarn blir barnen rastlösa och börjar tänka på annat. Men när de får lyssna på en nu levande och atonal kompositör som australiensiske Brett Dean och rita teckningar till - då sitter de som fast­naglade.

Musikpedagogiken står för
en intressant utmaning under de kommande åren. Just nu har institutionen nämligen i gång två olika utbildningar samtidigt eftersom den nya läroplanen LGR 11 precis trätt i bruk under hösten.
Så här säger Kerstin Edewald Berg:
- I läroplanen från 1969 kunde det preciseras vilka sånger som skulle sjungas, sedan har graden av detaljbestämning i läroplanerna varierat väldigt mycket över åren. Men LGR 11 är mer preciserad igen. Nu säger man till exempel att man ska lära eleverna noter från årskurs fyra.
Så vad säger läroplanen om konstmusiken då?
Mest ett njaha. Det nya ledordet i läroplanen är det tidstypiska "genrebredd", eller som Sven Berggren konstaterar: den klassiska musiken brukade vara måttstocken, men så är det inte längre.
Men det är väl knappast det som är det största problemet för konstmusiken. Ensidig och tvångsmässig musikundervisning mår knappast någon bra av, varken det handlar om bara konstmusik eller bara schlagerlåtar.

Och lärarna på Musikhögskolan tror att problemet med en slentrianmässigt schlagerbetonad musikundervisning kommer att ändras nu när det inte får finnas oexaminerade lärare längre; också det en ganska ny regel.
Men hur får en musiklärarstudent kunskaper i en genre som han eller hon inte bemästrar innan?
- I den gamla utbildningen har eleverna jobbat med till exempel blockflöjt i kombination med tidig musik och de har fått slagverks- och fiolundervisning, säger Kerstin Edewald Berg. Men hur det ska bli med sådana saker i den nya utbildningen återstår ännu att se.
Anna Johansson, Anders Olausson och Martina Bergenstråhle är alla musiklärarstudenter enligt den gamla läroplanen. De kommer från en lärargeneration där många verkar inspireras av vår tids största portalfigur inom musikpedagogik, den unge britten Gareth Malone som gjort sig ett stort namn genom flera BBC-serier (Kören, med flera) som gått på svensk tv.
Och en sämre förebild kunde man ha. Malone är mannen som trots sin späda och nördiga look, sitt spretiga hår och sina Harry Potter-glasögon lyckats få de mest skeptiska sportskolekillar att börja sjunga och fått problemelever att bilda operakör.

- Om det fanns fler pedagoger som Gareth Malone, som möter barnen som de är, skulle vi ha betydligt färre barn med bokstavsdiagnoser, säger Anna Johansson.
I hennes klass har de också sagt att de ska komma över till varandras skolor när de väl är ute och jobbar och hjälpa varandra med sina specialområden. Detta för att klara kravet med genrebredden.
- Min erfarenhet är att när det handlar om klassisk musik får man aldrig spela själv för att det anses svårt, säger hon. Men att spela slagverk till ett Carl Orff-verk går utan att kunna noter och är jättehäftigt.
- Eller att ta ut gitarrackord till en Haydn-symfoni, säger Anders Olausson som bland annat jobbat som obehörig musiklärare och spelat popmusik och kontrabas i orkester innan han började studera.
- Förr fanns en indelning i bra musik - konstmusik - och mindre bra. Jag vill ta bort den uppdelningen i min musikundervisning.
Kerstin Edewald Berg ser en framtid för konstmusiken, men kanske inte konstmusik i den traditionella benämningen. Och hon menar att framväxten gynnas av något som i mina öron faktiskt liknar musikkritik:
- Det finns möjligheter för barn och unga i dag att uttrycka sig musikaliskt och skapa musik utan att kunna ett instrument, genom att tanka ner gratisprogram och göra musik digitalt.

Och det är en utmaning
för oss lärare att lyfta upp detta, att öppna för en ny konstmusik vi inte ens kan föreställa oss, men också att diskutera kvalitet med eleverna. Inte döma, men heller inte bara säga "vad bra". Vi måste våga prata om vad som saknas i ett musikstycke, vad som är själva kryddan i musiken.
Och det ligger något i det där tänker jag, för om man vill att musik ska tas på allvar - och i förlängningen försvara att musikämnet överhuvud taget har en plats i skolundervisningen och i samhället - kan musiken inte bara vara en klapp-och-klangvärld utan mening. Där måste finnas tanke, struktur och vilja lika mycket som lust och musikalitet.
"Om det fanns fler pedagoger som Gareth Malone, som möter barnen som de är, skulle vi ha betydligt färre barn med bokstavsdiagnoser.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!