Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Klassbakgrunden styr hur våra liv kommer bli

Både kärnfamiljen och den amerikanska drömmen håller på att gå i kras.

Stjärnstatsvetaren Robert Putnams nya bok skildrar familjens upplösning och klasstillhörighetens ökade betydelse i USA.

Svante Weyler ser en amerikansk dröm som gått i kras och uppmanar Socialdemokraterna att lära sig läxan.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Det räckte inte med att Thomas Piketty visade att i valet mellan att ha något och att försöka skaffa något, så är det bara idioter som väljer det senare. Kapital slår alltid arbete. Ärver du ett hus, då applåderar staten och önskar lycka till. Får du en månadslön, då ber staten att få ta hand om hälften. Vi jagar dem som arbetar, vi smörjer dem som ärver. Ungefär så sa Piketty och sossar och liberaler tittade bort. Knepig verklighet att hantera, knepigt att göra politik av.

Nu kommer nästa internationella storhet med ungefär samma budskap. Robert Putnam, världsledande statsvetare, professor på Harvard och rådgivare åt en räcka amerikanska presidenter, beskriver i "Our kids" hur falsk den amerikanska drömmen om allas lika chanser att lyckas har blivit. Han suckar inte bara över att "samhället dras sönder", han beskriver det i detalj, och vågar ta med sig själv och det liberala samhällets brist på medkänsla med de svagaste:

Ekonomen Thomas Piketty. Foto: Pontus Lundahl / Epa / Tt

"Innan jag inledde den här forskningen, var jag också sådan. Jag hade arbetat hårt, tyckte jag, för att komma mig upp från en blygsam bakgrund i Port Clinton - oftast helt omedveten om hur mycket av min lycka som berodde på familj och grannskap och offentliga institutioner i en tid som i mycket högre grad präglades av gemenskap och jämlikhet. Jag utgick ifrån att om jag och mina klasskamrater kunde klättra uppför stegen, så skulle ungar från blygsam bakgrund kunna göra det i dag också. Efter att ha slutfört vår undersökning vet jag bättre."

Robert Putnam är född i början av 1940-talet och växte upp i en liten stad mitt i USA. De främsta hindren för social mobilitet då utgjordes av kön och ras. Klass spelade roll, men mindre. Barn ur olika grupper bodde nära varandra, gick i samma skolor, familjerna var hela, drömmen var intakt. Klättra på, ungar.

Putnam är vetenskapsman, så när han drömt färdigt om sin egen barndom, skickade han ut frågeformulär till sina gamla klasskamrater och fick bilden vetenskapligt bekräftad. "Våra ungar" var ett giltigt uttryck.

Sakprosa

Robert D. Putnam
Our kids: the american dream in crisis
Simon & Schuster
400 s.

Jag ska redan här erkänna att jag är nästan samtida med Putnam och med egna erfarenheter kan bekräfta hans. En uppväxt på en gata i en nybyggd stockholmsförort på 1950-talet var ofta en uppväxt i en blandning av klasser (om än inte "raser") och som det klättrades på stegar.

Det är länge sedan det där klättrandet upphörde, visar Putnam genom en blandning av närgången sociologi - han och hans medarbetare har intervjuat familjer tvärs över hela USA, geografiskt, socialt och ekonomiskt sett - vars resultat han sedan ställer mot en övertygande genomgång av all tänkbar forskning om det amerikanska folkets livsvillkor. De har koncentrerat sig på de ungas möjligheter att hantera det "opportunity gap" de liksom ärver av sina föräldrar.

Den första slutsatsen är lika förväntad som uppseendeväckande. De hinder för social mobilitet som på 1940- och 1950-talen främst utgjordes av kön - flickorna började aldrig eller fullföljde aldrig sina utbildningar - och ras, de svarta hölls helt enkelt utanför de institutioner som gjorde klättring möjlig, har nu ersatts av klass. De fattiga, av alla kön och "raser", förblir fattiga och klyftan till de andra, av alla kön och raser, ökar hela tiden. Vi löste ett problem genom att förstärka ett annat, är Putnams slutsats.

Sociologen Robert Putnam. Foto: Martha Stewart

Men han går längre, mycket längre. Han visar i detalj var klyftorna uppstår och det är här som det stora värdet av den här boken ligger. Han går i tur och ordning igenom familjernas upplösning, det försvagade föräldraskapet, skolornas oförmåga att kompensera för brister i familjernas socialisering av banen och sist, grannskapets ökade och fatala betydelse för barns möjligheter att bryta sig ut och upp ur sina givna sammanhang.

Familjernas upplösning från 1960-talet och framåt beror inte alls på något slags normupplösning utan på fattigdom. Avindustrialisering av städer har större effekter på familjerna än kulturartiklar. Unga ogifta mödrar och barn som växer upp med bara en förälder är till och med vanligare i områden dominerade av republikaner, till och med i Bibelbältet i den amerikanska södern. Samtidigt som barnens chanser att ta sig därifrån har minskat.

Varför? Jo, all forskning som Putnam drar samman visar att det för barns utveckling är helt avgörande vad som sker i den tidiga barndomen. Utbildade föräldrar talar mer med sina barn, läser mer för dem och - här kommer ett skakande enkelt orsakssamband - de äter oftare middag tillsammans. I alla grupper förlorar middagen sin karaktär av gemenskapsrit, men i slutet av 1970-talet var det bara en liten skillnad mellan hög- och lågutbildade familjers middagsvanor, i dag har den vuxit radikalt. Det är naturligtvis ingen huvudorsak, men fungerar lysande som metafor för ett mellanmänskligt sammanbrott.

 

Skolan tillmäts inte den demoniskt negativa kraft av Putnam som stundtals i den svenska debatten, men den kompenserar inte för föräldrarnas brister. Och i takt med den ökade segregationen av barn, dels för att de bor på skilda ställen, dels för att högutbildade föräldrar tenderar att kunna och vilja välja skola åt sina barn, så snarare förstärker den skillnader i stället för att jämna ut dem.

När jag växte upp spelade det inte så stor roll var du bodde. Vi gick, med undantag för en liten isolerad överklass, i samma skolor, vi spelade i samma fotbollslag, gick på samma skoldanser. O ljuva idyll! Nu spelar det roll, visar Putnam, och vi vet att han har rätt, vi ser det varje dag. Den som bor där jag växte upp måste nu ta buss eller tunnelbana för att få syn på det verkliga Sverige. Eller titta på tv. Men det går bra att låta bli.

"Samhället dras sönder", upprepade vänstern i den senaste valrörelsen. Ja, inte bara vårt, utan alla de västerländska. 1900-talets korta period av ökad jämlikhet (från cirka 1890 till cirka 1970 enligt Piketty) och ökade möjligheter till social mobilitet kommer att bli ett ämne för politisk pilsnerfilm om inte den politiska viljan och förmågan att bryta denna förödande utveckling väcks till liv.

Socialdemokraterna borde lyssna på Piketty och Putnam. Foto: Alexander Donka

Enligt Piketty berodde undantaget under 1900-talet, som innebar att resultatet av mänskligt arbete kunde konkurrera med avkastningen på kapital, främst på krig. De rikas ägodelar förstördes. Krig som jämlikhetsmotor? Det blir inte dystrare än så.

Det brukar sägas att Socialdemokraterna är i behov av en ny berättelse som skulle kunna återge rörelsen den oerhörda kraft med vilken den byggde folkhemmet och dess starka institutioner. Varsågoda: Piketty och Putnam har serverat er denna nya berättelse. Att den handlar om krossade drömmar får väl inte avskräcka alla era ombudsmän?

Följ Expressen Kultur på Facebook. Där kan du kommentera våra artiklar.