Klas Gustafson: Gösta Ekman. Farbrorn som inte vill va' stor

Publicerad
Uppdaterad
Det finns så många Gösta Ekman att var och en kan modellera sin egen gubbe. Gunilla Brodrej läser en biografi över skådespelaren som inte ville bli skådespelare.
Skam till sägandes slutade jag följa Gösta Ekman när Marie-Louise också blev en Ekman. Njuggt noterade jag hur hon svepte in i hans liv, som en annan Yoko Ono. En kvinna som inte bara ställde sig vid sidan om sin man utan hade inflytande över hans kreativitet och
produktion. Var hon verkligen tvungen att klä ut honom till kvinna hela tiden!
Det finns så många Gösta Ekman att alla kan modellera sin egen gubbe. Min är gjord av Picasso, Papphammar, kungen i Mumindalen och en brokig samling karaktärer från Svenska ord. Klas Gustafsons biografi berättar den komplexa och imponerande historien om den allt större lill-Gösta. Männens lekkamrat, kvinnornas älskling, folkets komiker, vänsterns vän, barnens kompis och slutligen (tack Marie-Louise) queervärldens antiprimadonna. Hans dominans i alla hörn och kanter av den svenska scenen är monumental.
Det finns en Ekman för alla. Till de nämnda kan man nu lägga grubblaren, kontrollfreaket, pratkvarnen och bokmalen.
Gösta Ekman har inte bara varit Svenska ords ekvilibristiska stjärna, han har varit samhällsengagerad skådis på Stockholms stadsteater och gjort en svindlande räcka bärande roller i svensk film där han länge varit den försäkran som producenterna behövde för att en film skulle gå bra, en ”bankable”. De skandinaviska producenterna har praktiskt taget varit knästående i olika övertalningsförsök.



Lustigt är att läsa hur Gösta Ekman i sin ungdom gick fram och tillbaka utanför Malmö stadsteater i sina italienska Marellipjuck och visslade i fåfäng förhoppning om att någon där inne skulle uppmärksamma det och behöva en visslare till nåt. Nåt skulle han bli, oklart vad. Men INTE skådespelare.
Fascinerande är att tränga in i relationerna till ungdomstidens tre vise män, den helgonförklarade filmstjärnefarfadern Gösta Ekman, den frånvarande casanovan Hasse
Ekman, och den manipulative mentorn, Ingmar Bergman. Den förste dog i förtid knäckt av droger, men det spökade länge kring hans person. Bang gjorde en märkligt svärmisk intervju som egentligen handlade om Gösta Ekman den äldre där ”Lill-Gösta” förminskades till ett slags medium. Hasse Ekman fungerade aldrig som en pappa ska (det gjorde knappast den egotrippade mamman Agneta heller), men med Hasse fick Gösta så småningom ett kollegialt förhållande. Den tredje patriarken, Ingmar Bergman, utgjorde skuggan i vilken Ekman arbetade som regiassistent under en produktiv period i slutet av 50-talet (Smultronstället minsann). Bergmans före detta hustru Ellen förklarar att Bergman tog den unge oerfarne Ekman som assistent för att han ville försöka spräcka relationen mellan far och son (och på så vis förstöra för sin konkurrent). Att det fanns någonting osunt säger Gösta Ekman själv i boken som bygger på många intervjuer och några Ekmanpåsar med klipp och minnesanteckningar.
Sedan är det som att jobben bara kommer. Han hänger runt med folk som ”tänder på hans sätt att vara”, som Hasse Alfredson uttrycker det. ”Många skådespelare gör ju inte så mycket med kroppen, men han är en kroppslig aktör, samtidigt kan han snacka och hitta på repliker.”
När Tage Danielsson kontaktade Ekman förstod inte Gösta själv riktigt varför, och ärligt talat så förstår man det inte riktigt genom den här boken heller. Gösta Ekman var inte mer än ett löfte på Stockholms stadsteater. Ett rätt dystert sådant. Men alla hade ögonen på honom, som på ett kungabarn. Veckotidningarna pulserade av förväntningar. Sedan exploderade verkligen karriären. I revyerna och på Stadsteatern och film. P O Enquist recenserade den polske dramatikern Slawomir Mrozeks Tango 1968 för Expressen och skrev om Gösta: ”En alldeles vanlig människa, han står mycket nära oss, han rör sig över ett stort register, men han överger oss aldrig.”



Nästa år sparkade
SVT i gång sin nya andra kanal med en påkostad barnproduktion i färg: Mumintrollet med manus av Tove Jansson och hennes bror Lars. Gösta Ekman utvaldes att spela den nitiske kungen som med övervakningsutrustning kontrollerar sina undersåtar i Mumindalen. Bara några år senare avslöjades IB-affären och Gösta Ekman hörde till Guillou och Bratts namnkunnigare försvarare.
Återigen är det Klas Gustafson som ringar in de nationalklenoder som förenar en bred allmänhet i stum beundran. Tidigare har han skrivit om Zetterlund, Danielsson och Vreeswijk. Visst finns det komplikationer med att skriva biografi medan föremålet lever, men det är vi å andra sidan så tacksamma för. Att han gör och har gjort så länge.
Kulturredaktionen
Expressen getinglogga
Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Kulturchef: Karin Olsson. Vik biträdande kulturchef: Ida Ölmedal. Litteraturredaktör: Anna Hellgren. Scen- och ungredaktör: Gunilla Brodrej. Kontakt: fornamn.efternamn@expressen.se. Missa inga artiklar – följ Expressen Kultur på Facebook!

Till Expressens startsida

Mest läst i dag