Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

MobilTabletDator

”Klart det är klimatkris, all skit hänger ju med”

Emma Adbåge och Lisen Adbåge får Expressens barnkulturpris ”Heffaklumpen”.

– Vissa läsare kan tro att vi gjort varandras grejer men det är ju inte som att vi själva inte kan se skillnad, säger Lisen Adbåge.

EXPRESSENS KULTURPRISER. Väderstad, eller Värsta’ som man säger i Östergötland. En liten ort utkastad på slätten intill E4, en bit bort från tranorna vid Tåkern. Här bor Emma Adbåge i ett stort gammalt hus, tvillingsystern Lisen har sitt en halvtimme med bil bortåt Boxholm till. Som barn växte de upp i byar i närheten, föräldrarna bor nästgårds i Mjölby. Vi ses på traktens magnet, Centralkonditoriet, som trotsar alla larm om utarmad glesbygd med fullt hus. 

– Det är ju fredag, då är det alltid livat, säger Emma Adbåge. 

Emma Adbåge och Lisen Adbåge utanför Centralkonditoriet.
Foto: ANNA-KARIN NILSSON

Sedan debuterna 2001 har Emma och Lisen Adbåge, på var sitt håll, utforskat barnens plats i världen. Ofta underfundigt, ibland i samarbete med andra – och alltid med perfekt gehör i bildspråket. 

Ritat har de gjort så länge de kan minnas.

– Jag tänker att man börjar rita för att man inte kan skriva, att det är det man börjar med – att det är ett språk. Det var ett tacksamt språk för två barn som inte ville prata så mycket, säger Lisen Adbåge.

– Det var fantastiskt att vi hittade det språket tidigt, ett sätt att uttrycka oss. Alla ser ju vem som är bra på att rita, även ett otränat öga gör det. Så göds man av det, på förskolan till exempel, och fortsätter. Sen kommer skriftspråket, då tar ju det lika lång tid att hitta sitt uttryck, säger Emma. 

– Och det har alltid varit lustfyllt, som vilken lek som helst, säger Lisen.


MOTIVERING

Det vardagliga och vidunderliga samsas i bilderböckerna som visar vägen till barndomens vilda landskap. Att vi fallit som furor är helt naturligt.

Heffaklumpen 2021 går till Emma AdBåge och Lisen Adbåge

Juryn består av Gunilla Brodrej, Margareta Sörenson, Hanna Höglund, Therese Bohman, Sven Olov Karlsson, Dan Hallemar och Johanna Lindbäck.

Även om de enligt sin mamma ritade huvudfotingar redan i tvåårsåldern, är det inte säkert att det blivit några böcker om det inte varit för grannen de där första åren de bodde i Västra Harg – illustratören Tor Morisse. De lekte där ibland, kusinerna fortsatte att bo nära. Senare dök han också upp som bildvikarie i deras gymnasieskola som ”en påminnelse”, om att det var bildskapande systrarna ville ägna sig åt – och att det faktiskt gick att leva på.  

Emma: Ska man nämna oss så får man nämna Tor Morisse. Det är ju en sak att ha föräldrar eller lärare som säger att det går, men att gå bredvid någon som konkret och de facto lever det livet. Det är ju outtalat det bästa exemplet på att det går att göra. Det är därför det är viktigt att man som författare besöker skolor och så, att man visar sig som ett alternativ till att de sitter där och pluggar.

Lisen: När vi gick i skolan, numera kanske de tar det på allvar, men då var bildämnet mer att sitta och färglägga ballonger eller så. Vi försökte alltid göra mer, korsa någon slags gräns och vara mer kreativa.

Emma Adbåge.
Foto: ANNA-KARIN NILSSON

Nu ska jag inte ljuga och påstå att jag läst alla era böcker, men ganska många. Håller ni med om att de blivit mörkare på sista tiden? Jag tänker framför allt på ”Naturen” och ”Furan” som är närmast postapokalyptiska i både färgskala och innehåll, och är svåra att läsa som annat än att de handlar om klimatkrisen. 

Emma: Klart det är klimatkris, all skit som finns hänger ju med när man skapar. Men sen är det mitt förlag faktiskt, de lyssnar och uppmanar mig att utvecklas.

Lisen: Jag gjorde ”Furan” för att jag fick ett uppdrag att skriva en rysare, sen att det sammanföll med en naturmiljö handlar väl också om mig. 

Bägge böckerna upplever jag att åtminstone barn i min närhet tycker är väldigt roliga, ”haha, det kommer en familj till som ska bli träd!”, medan vuxna blir nästan existentiellt störda.

Lisen: För mig är det en fin tanke att få bli ett träd. Jag tänkte ofta på att få vara ett träd som barn, och det var ganska trösterikt för det var ganska jobbigt att vara människa. Tänk att få slå rot här och stå och vaja?

Lisen Adbåge.
Foto: ANNA-KARIN NILSSON

Ni fångar också fint hur barn gör motstånd när vuxna kör över dem. Som i ”Gropen” eller ”Dom som bestämmer”.

Emma: Det känns som att vi båda alltid är barn och vuxen samtidigt.

Lisen: Tänkte just säga det, vi har en fot i varje. 

Emma: Det är som att man har ett litet gummiband inuti mellan barnet och den vuxna. Vi har under alla år undersökt många saker, och sen kanske man har undersökt klart. Kalas och att det är jobbigt och livet och döden och makt, jaha, då kanske man ska gräva lite i den här mörka skiten också. Nästa gång blir det kanske nåt annat.

Lisen: Böckerna ligger ganska nära vår barndom, alla ämnen jag tar i ligger i ett slags minnesbank, ett barndomsskafferi. Jag tänkte på det när jag gjorde nya Frallan-bilder [en bokserie tillsammans med Sara Ohlsson, reds anm]. Jag tänkte mig Marianne Mörck som mormor, mamman blev en Mia Skäringer-typ. Men jag är alltid barnet, oavsett vilka berättelserna är.

Lisen: Absolut jag med! Jag är alltid barnet.

Emma: Jag skulle aldrig få för mig att rita en mamma eller mormor som ser ut som jag, ingen skulle köpa det. Vi fyller ju 40 år men får fortfarande visa leg på systemet. Vi har en lång väg upp till bussen där jag bor och en morgon var jag ute tidigt och gick och skolbussen stod där och puttrade. Till slut fick jag visa att JAG ska inte med. Bussen kör alltså låg- och mellanstadiebarn. Men är väl en fördel kanske, att man har ganska nära till barnet både utseendemässigt och annars.

Expressens Anna Hellgren intervjuar Emma Adbåge och Lisen Adbåge.
Foto: ANNA-KARIN NILSSON

Hur behåller man det, många förlorar kontakten med hur det är att vara ett litet barn?

Emma: Jag har förstått det. Det kanske är att vi så ofta blir behandlade som barn att vi kan känna hur det är?

Lisen: Vi kan wallraffa som barn! 

På Lisen Adbåges handled finns orden ”Jag är jag” tatuerade. De kommer från en bok av Emma med samma titel, en bok som är tillägnad Lisen. 

Lisen: Ja, jag tyckte det var fint för den handlar ju om mig också, även om det bara är en person i själva boken. För oavsett att jag är jag så är det också ju också ”vi är vi”, och ”du är du”.

Det är inte för att skilja ut dig som individ från Emma?

Lisen: Nä. Det kan ju vara svårt för vänner ibland, att se oss som individer och vissa läsare kan tro att vi gjort varandras grejer men det är ju inte som att vi själva inte kan se skillnad. 

Lisen Adbåges tatuering.
Foto: ANNA-KARIN NILSSON

Emma, vad tycker du är bäst med Lisens konstnärskap?

– Oj! Jättemycket. Lisen är modig i sitt konstnärskap, vågar prova nya grejer, manér, färger, tekniker och olika typer av samarbeten. Du vågar stöta och blöta mycket, lyssnar på andra men samtidigt är du alltid lyhörd dig själv. Jag tycker jag ser på håll när det är en grej som du har gjort. Det tycker jag är en jättefin grej.

Och vad är bäst med Emmas konstnärskap, Lisen? 

– Jag läser ju gärna de böckerna för mitt barn, så jag har tänkt lite på det. Det är så bra bilder! Du fångar rörelser och miljöer så bra, detaljerna i en karaktär. Som jag som bildperson kan sitta och titta på länge. Ditt språk också! Du kan använda precis rätt ord i en sägning eller en dialog. 

Emma: Vad roligt, tack!

Lisen Adbåge och Emma Adbåge.
Foto: ANNA-KARIN NILSSON

Vilken är Lisens bästa bok? 

Emma: Jag gjorde nyss en Lisen Adbåge-hylla hemma i biblioteket. Min kille flyttar in hos mig så vi sorterar böcker. 

Lisen: Jag har en Emma-hög!

Emma: Jag gick igenom bok för bok och ställde dem i rangordning, haha. Jag märkte att jag fastnade i många titlar, nästan alla faktiskt. Så det är svårt att säga bara en. 

Men om någon aldrig läst Lisen?

Lisen: Jag inte gjort så många böcker, tänker jag? 

Emma: Du behöver ju inte tänka på dina? En som kommer till mig spontant, det är ... två stycken. Usch så dåligt! Det är ”Livets ABC” och ”Samtidigt som” – men sen tänker jag på ”Furan” förstås! För den är ju helt fantastisk. Då får jag säga tre. De tycker jag har tre olika kvaliteter, men nu kommer jag på ”Dom som bestämmer”. Men den jag grep efter först var faktiskt ”Livets ABC”, den är så himla mycket du i ordval, idé, form och färg. Den kan jag också fastna i, skratta till. Den är jävligt rolig.

Lisen Adbåge och Emma Adbåge.
Foto: ANNA-KARIN NILSSON

Och vilken är Emmas bästa?

– Jag är väldigt förtjust i ”Slottet”. Jag älskar att han heter Frej, och att han finns! Han finns! Och så ska de göra sig fina och gå på kalas fast de inte vill. Både du och jag var ju lite kalashatare när vi var små.

Varför hatade ni kalas?

Lisen: Amen, det där. På ett sätt älskade jag att klä upp mig, gör fortfarande. Men inte att göra det för att gå bort. Det är ju gott fika och så men alla luktar konstigt och är tillgjorda. 

Emma: Det är nåt med det konstlade och man ska vara glad. Och det i en grupp med människor man inte känner.  

Men ni kommer på vår fest?

Lisen: Då har vi ju varandra. 



DE SENASTE ÅRENS PRISTAGARE

2010 Gunna Grähs

2011 Barnens underjordiska scen 

2012 Joanna Hellgren

2013 Sara Lundberg

2014 Sven Nordqvist

2015 Frida Nilsson 

2016 Jojje Wadenius

2017 Per Gustavsson 2017 

2018 Gunilla Lundgren

2019 Jenny Jägerfeld

2020 Erik Ekstrand



Anna Hellgren är kritiker och redaktör på Expressens kultursida.