Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Klanroman

Helsingfors.
Foto: Leif R Jansson/Scanpix

Kjell Westö pejlar stämningsläget i det finlandssvenska borgerskapet inför andra världskriget.

Nils Schwartz läser en medvetet inskränkt pendang till författarens stora tetralogi om Helsingfors.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

FAKTA

ROMAN

Kjell Westö

"Hägring 38"

Albert Bonniers, 300 s.

Man behöver inte vara sannfinländare för att ställa sig frågande till persongalleriet i Kjell Westös nya roman "Hägring: 38".

Kjell Westö.
Foto: Foto: Katja Lösönen.
I denna berättelse som i allt väsentligt utspelar sig i Helsingfors möter vi bara finlandssvenskar, oavsett samhällsklass. Inte en enda purfinne figurerar här annat än i en högst perifer roll.


Men Westö är en författare som vet vad han gör. Denna närmast demonstrativa ensidighet har knappast tillkommit av obetänksamhet, och det är inte alldeles givet att den talar till den finlandssvenska minoritetens fördel. Snarare får man intrycket att den uppträder som en självtillräcklig klan.

Också i Westös stora tetralogi om 1900-talets Helsingfors som börjar med "Drakarna över Helsingfors" (1996) och slutar med "Gå inte ensam ut i natten" (2009) dominerar finlandssvenskarna - det är ju i denna språkmiljö författaren själv är född och fostrad. Men miljön känns där inte alls lika inskränkt som i den nya romanen, där Westö zoomar in halvåret från mars till november 1938.

Det är ett halvår som är fyllt av politiska laddningar. Såren från inbördeskriget är fortfarande varfyllda och infekterar varje försök till nationell enighet, hur proklamatoriskt denna än förkunnas från ledarsidor och talarstolar. Och drygt ett år före Vinterkriget håller den finländska opinionen tentaklerna ute för att känna av stämningarna såväl i Hitlers Tyskland som hos den hotfulla sovjetiska grannen i öster. Alla politiska ställningstaganden sticker in splittrande kilar i gamla vänskaper.


Det gäller också Onsdagsklubben, den diskussionsgrupp med en kärna av gamla gymnasiekamrater som träffas tredje onsdagen varje månad för att äta och dricka och dryfta aktuella spörsmål inom, politik, konst och filosofi.

Namnet har Westö säkert lånat från den svenska Tisdagsklubben, en antinazistisk diskussionsgrupp som bildades i Stockholm i början av andra världskriget och uppenbart tjänade som förebild för Eyvind Johnsons stora Krilontrilogi (1941-43), även om åsikterna i Grupp Krilon var betydligt mera heterogena än i Tisdagsklubben. Detsamma gäller Onsdagsklubben. Om majoriteten är liberal, så har åtminstone två av de sex medlemmarna blivit alltmer nazianstuckna.

Alla tillhör medelklassen, de är läkare, journalister, affärsmän eller - som romanens ena huvudperson Claes Thune - jurist. Han slickar ännu såren efter att förlorat sin fru till en annan av klubbmedlemmarna, psykiatern Robert Lindmark, utan att för den skull bryta den mångåriga vänskapen. Lindmark är också den som vårdar den psykiskt sjuke skådespelaren Joachim Jary, vilken som jude känner sig alltmer utsatt för den växande antisemitismen i landet.


Romanens andra huvudperson Matilda Wiik är kontorist hos Thune, sedan länge övergiven av sin man. Hon är starkt filmintresserad och visar privat upp en lätt multipel personlighet. När hon i en av Onsdagsklubbens medlemmar känner igen en plågoande från inbördeskriget, då hon som 17-åring efter inbördeskriget satt internerad hos de vita segerherrarna, rivs de gamla såren upp på nytt.

Plågoanden känner inte igen henne, och hon låter sig uppvaktas av honom. Man anar utan att det skrivs ut att hon ruvar på hämnd.

Så fogar Westö skickligt in en kriminalgåta i romanen, vilken utgör ett slags fristående annex till Helsingforstetralogin. Den pejlar känsligt stämningsläget i den finlandssvenska minoriteten på randen av ett krig, men den lever framför allt på sin utsökta gestaltning av de båda huvudpersonerna - den villrådige vänsterliberalen Claes Thune som ständigt ställs mellan hötapparna, och den komplexa Matilda Wiik som döljer outplånliga minnen under sin prydliga och till synes servila tjänstvillighet.