Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Kjell Häglund avslöjar Jan Guillous faktafusk

OKUNNIGT. Det enda mönstret som synliggörs i krönikan "Muslimska mördare kommer vi aldrig kalla serieskyttar" är ett systematiserat faktafusk.

Foto: Ylwa Yngvesson
Anders Breivik, terrorist. Foto: Frank Augstein
Peter Mangs, terrorist. Foto: Tomas Leprince

Sanningen blir det första offret när Jan Guillou hamrar in poänger i flammande ideologiska kolumner.

Kjell Häglund skingrar rökridåerna kring Guillous systematiska faktafusk.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Varför kallar vi inte Peter Mangs och Anders Breivik för terrorister? Varför är terrorismen företrädesvis ett västerländskt narrativ förbehållet muslimer?

Nej, Jan Guillou är inte ute efter att förklara varför, i sin senaste Aftonbladet-kolumn med rubriken "Muslimska mördare kommer vi aldrig kalla serieskyttar". Han är bara ute efter att illustrera narrativet, få oss att se mönstret.

 

Tyvärr, för den som verkligen är bekymrad över detta narrativ, är det enda mönstret som synliggörs i krönikan ett systematiserat faktafusk.

Det börjar med en förbluffande okunnig och falsk karakteristik av rapporteringen efter Charleston-morden, där Guillou påstår att "inga amerikanska medier eller politiker skulle drömma om att kalla detta för terrorism, eftersom gärningsmannen var vit och synnerligen kristen", och att "termen man använder i stället är 'masskjutning'".

I själva verket gör många amerikanska medier och politiker (inte minst presidentkandidaten och förra utrikesministern Hillary Clinton, i ett uppmärksammat utspel) en direkt poäng av att benämna massmördaren Dylann Roof "terrorist", FBI har flaggat för just terroråtal, och den dominerande alternativa termen i USA är inte alls den generaliserande, "masskjutning", utan den specificerande, "hatbrott".

 

Efter detta haveri till inledning fortsätter Guillou med att slå fast att "ingenstans andades ordet terrorism", när en svensk nazist greps för innehav av sprängmedel i förra veckan. I själva verket har t-ordet varit centralt i den svenska debatten om händelsen, en debatt som dessutom var ett tvärmedialt vrål i jämförelse med uppmärksamheten kring den samtidiga häktningen av två terrormisstänkta svenska muslimer i Göteborg.

 

Det är som om Guillou väljer att bortse från både neutrala och meningsfränders utsagor, endast fokuserar på yttersta fiendeflanken och beskriver dennas skeva verklighetsbild som allmänt rådande.

I nästa resonemang i krönikan kommer Guillou in på att "en mindre känd deckarförfattare gett ut en bok med titeln "Almedalen har fallit", som handlar om hur muslimerna angriper Almedalsveckan i stor skala" - vilket är något han alldeles fått om bakfoten. Ty terroristerna i boken är vita högerextremister. Vem är det egentligen som ser muslimspöken?

Därefter skriver Guillou om "de två skolpojkar som försökte bränna ner konstnären Lars Vilks hus, men brände sig själva, lämnade legitimation på platsen och dömdes hårt för terrorism". Fel igen. De dömdes för försök till mordbrand.

 

Slutligen försöker Guillou sy ihop sin tes med påståendet att "få, om ens någon, bland borgerliga skribenter vill kalla Breivik terrorist" - men googlar man på hans egna "usual suspects" - Per Gudmundson, Magnus Ranstorp, PJ Anders Linder, Ivar Arpi, Ann-Charlotte Marteus... - så har samtliga som den självklaraste sak i världen benämnt Breivik som just terrorist:

"Terroristdådet i Norge är ett nationellt trauma /.../ Den norske terroristen Anders Behring Breivik..." (Gudmundson); "terrorattentaten i Norge 2011" (Arpi); " fullt ut jämförbart med det som drabbade USA den 11 september 2001" (Linder); "terrordåden i Norge" (Marteus); "antiislamsk hybridterrorist", "högerterrorismen", "Malmöskytten är en solklar terrorist", "högerterrorismen har ökat" (Ranstorp).

Att skriva med brinnande övertygelse är något Jan Guillou säkerligen vinnlägger sig om. Men antänd övertygelse, flammande tro, kan skapa kraftig rökutveckling som skymmer fakta-sikten.

En ideologiskt övertygad skribent behöver en redaktör med brandsläckare. Aftonbladet hanterar Guillou på motsatt sätt, de ger pyro-mytomanen tändstickor.

 

Det är så Jan Guillous krönikor med åren utvecklats till att bli brutala tillhyggen att misshandla meningsmotståndare med, i syftet att tillfredsställa sin egen och meningsfränders ideologiska blodtörst. Han reflekterar inte utan intimiderar, med en cocktail av överklassig härskarteknik (aldrig namnge, bara förminska genom att försåtligt ange titel och grad av publik framgång) och ren skolgårdsstrategi där den som slår fulast och hårdast vinner. Research är för medlöpare.

 

FOTNOT. Detta är en bearbetad text som först publicerades på Kjell Häglunds Facebookprofil.

 

Kjell Häglund

kulturen@expressen.se

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!