Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Kistorna från Srebrenica är för lätta att bära

Minnesplatsen vid Srebrenica.Foto: LISA MATTISSON EXP / LISA MATTISSON EXP
Sanjin Pejković.
Familjemedlemmar gråter vid offrens kistor vid minnesplatsen Potočari.Foto: AMEL EMRIC / AP
Anhörig till folkmordsoffer rör vid en av gravstenarna på minnesplatsen Potočari utanför Srebrenica.Foto: MARKO DROBNJAKOVIC / AP
Foton av offren för massakern i Srebrenica.Foto: AMEL EMRIC / AP TT NYHETSBYRÅN

Idag är det minnesdagen för folkmordet på bosniaker i Srebrenica under Bosnienkriget.

Sanjin Pejković skriver om medierade minnen, historieförfalskning och krigets eftermäle i Europa.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

ESSÄ. I år är det 25 år sedan folkmordet i Srebrenica begicks men också 25 år sedan slutet på kriget i Bosnien Hercegovina formellt undertecknades i den amerikanska flygbasen Dayton, Ohio. Under några dagar i juli 1995 dödades över 8000 bosniaker av den bosnienserbiska militären, under ledning av generalen Ratko Mladić, som 2017 dömdes till livstids fängelse för bland annat folkmord. 

Månader efter avrättningarna förflyttades kropparna till olika massgravar i östra Bosnien. De få kroppsdelar som hittas begravs, vilket gör kistorna väldigt lätta att bära. För lätta. En brutal påminnelse och en obehaglig konsekvens av olika försök att gömma kropparna, att få dem att försvinna ur historien, ur medvetandet.  

Folkmordsdomar har förkunnats av den internationella krigsförbrytartribunalen för det forna Jugoslavien (ICTY) som upprättades 1993 av FN:s säkerhetsråd och som har spelat en viktig roll i att försöka reda ut krigets orsaker och döma de skyldiga. Miljontals dokument finns insamlade, tusentals vittnen har förhörts. År med rättsliga förfaranden har möjliggjort enorma arkiv. ICTY är den enda krigsförbrytardomstolen som erbjuder tillgång till det omfattande bevismaterialet. Dessa källor kan användas för vad Diane Orentlicher i sin bok ”Some Kind of Justice: The ICTY’s Impact in Bosnia and Serbia” (2018) kallar att ”krympa utrymmet för förnekelse”. 

Srebrenica är en händelse dold i kollektiv amnesi.

Men förnekelser försvinner inte med kunskap. Historierevisionism frodas. Offerskap är ett lukrativt retoriskt verktyg och används av politiska eliter närhelst folkets missnöje väcks till liv. Srebrenica är på en och samma gång en händelse dold i kollektiv amnesi i stora delar av en serbisk kommunitet, men också ett sätt för bosniakiska politiker att plocka billiga poänger på populistiska och nationalistiska slagord baserade på martyrskap. Massbegravningarna den 11 juli handlar dessvärre allt mindre om de mördade och deras familjer, och mer om politik och retorik. 

Bosnien är fortfarande ett djupt uppdelat land. Nuet tolkas ofta genom det förflutnas glasögon och går igen i alla samhällsstrukturer. Unga människor flyr landet för osäkra anställningar utomlands. Ett postkrigs-status quo har cementerats med hjälp av Daytonavtalet. En paradoxal situation infann sig således med det faktum att landet uppdelades efter etniska skiljelinjer, vilket på ett implicit sätt belönade ”etniska rensningar”, en ohygglig eufemism för fördrivning med våldsmedel. 

Detta har avspeglat sig även på hur historiebruk kan komma att forma framtiden. I de delarna av Bosnien där det inte finns en helt klar etnisk majoritet går barn i skolor som kallas för ”två skolor under ett tak”. Exempelvis lär sig bosnienkroater i min hemstad kroatisk historia och språk i grundskolan, medan bosniakiska barn studerar utifrån bosnisk läroplan. Barnen skiljs åt, i visa fall med murar. Denna typ av olikartade historieanvändningar i klassrum definierar historikern Charles Ingrao som ”weapons of mass instruction”.

Bosnienkriget var i mångt och mycket ett tv-krig.

Ett sätt att kollektivt ”minnas” en historisk händelse sker genom mediers hjälp. Bosnienkriget var i mångt och mycket ett tv-krig, en konflikt som förklarades med hjälp av rörliga bilder. Teknikens utveckling och satellitsändarnas möjlighet att visa och sprida bilder mycket snabbare än vad man kunnat göra tidigare, möjliggjorde att belägringen av Sarajevo kunde bli en medial händelse som människor följde i realtid. Bosniens dåtida politiker uppmanade människor att filma och dokumentera, för att kunna ha visuella källor. Det skapades omfattande arkiv och vissa filmer kunde användas som bevis vid rättegångar. 

Videokamerornas utveckling ledde till oanade dokumentationer av begångna brott. Ett sådant fall rör just Srebrenica och en slumpmässig upptäckt år 2005, av en film som bestod av material gjord av det serbiska förbandet Skorpioner själva under deras avrättningsförfaranden i Srebrenica. I ett makabert ögonblick säger kameramannen att soldaterna måste skynda sig med likvidationerna eftersom kamerans batteri håller på att dö. Filmen cirkulerade i den lilla serbiska staden Šid, som Skorpionerna härstammade ifrån, och kunde hyras i den lokala videobutiken - men var okänd för omvärlden. Den har sedermera använts i ett antal fall som bevismaterial för begångna krigsförbrytelser. 

Folkmordet i Srebrenica är en ideologisk vattendelare.

Samtidigt har digitaliseringen också lett till ökade fall av historierevisionism. Det är helt enkelt allt lättare att klippa ihop filmer till falsifierade narrativ. Och folkmordet i Srebrenica är en ideologisk vattendelare. I olika läger baserar man sina analyser på samma audiovisuella material, men väljer att tolka händelserna utifrån diametralt motsatta ståndpunkter, samtidigt som man formaterar dem med liknande stilgrepp, såväl revisionister som de vars uppsåt är att dokumentera folkmordets kontext. Genom röstpålägg, klippteknik och materialurval kan alltså propagandistiska filmer framstå som neutrala – som i fallet med filmen ”Staden som offrades”, visad på SVT 2011 och senare fälld i Granskningsnämnden. 

Men Bosnienkriget är inte bara en bosnisk angelägenhet. Kriserna och nationalismens övertag på Balkan kan också ses som preludier till möjliga kriser i Europa och USA. Liksom flera av vår tids massmördare, som Breivik och Brenton Tarrant, i sina tankevärldar direkt inspirerades av Mladić och Radovan Karadžić

Det finns ett bosniskt skämt om en bosnier som flytt till väst, och kommer tillbaka till hemlandet på semestern. En vän frågar hur han har det i Europa, varpå han svarar: ”De är så bakom oss”. Vännen frågar vad han menar och får då till svar: ”De har ju inte ens börjat kriga där!” 

Bosnien-Hercegovinas eftermäle i samtiden handlar både om att påminna om krigen i sig, och om att låta erfarenheten av det forna Jugoslaviens söndertrasade mångkultur bli en varning riktad mot ett Europa där nationalismen alltmer breder ut sig. 

Sanjin Pejković är fil. dr. i filmvetenskap. Hans forskning rör nationalism och identitet i det forna Jugoslavien och i post-jugoslaviska länder, och hans senaste bok är ”Det förflutna är ett främmande land”.