Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Kioskväktare

Foto: PIETER TEN HOPEN

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Östermalmsnytts löpsedel doftade solblekt 50-talssommar. Med stora bokstäver stod: KORVEN RÄDDAD. Den lilla striden som blossat upp om den lilla korvkiosken på Nybrogatan i Stockholm, i hjärtat av Östermalm, tycktes vara över. 

 Som en skev sommarstuga med två små lyktor på taket ligger korvkiosken mellan de grandiosa femvåningshusen i tung sten. Kiosken är obetydligt större än någon av de Volvo XC 90 som dubbelparkerar för att lämna till kemtvätten och skrädderiet mittemot eller gå in på posten intill.

 Masonitskivorna under kioskluckan är dekormålade med någon sorts pastoral av björkar och enar, färgen flagnar, försöken att lacka målningarna har bara gjort förfallet än mer tydligt. Kiosken har stått här sedan 1967, i nuvarande regi sedan 1992. Det här är k-märkt nostalgi för storstaden som många upplever är på väg att tappa bort sin själ i globaliseringens tidvarv, 15 år efter att landsbygden gjort detsamma.

 Ett stycke till synes bortglömd landsbygd i överklassbyn Östermalm.

 Kanske var det därför som Stockholms stad trodde att kiosken skulle vara enkel att låta riva. En knuff bara över otidsenlighetskanten. Borta. Ett brev till korvkioskägaren om ett kommande elarbete var allt som skulle behövas, där meddelade en ”markupplåtare” att kiosken skulle vara borta till den 1 augusti. Inga alternativ gavs. Staden tyckte att verksamheten kunde hållas i någon annan lokal.

 Men man hade inte räknat med överklassens känsla för lite lantlig tristess. Och i ärlighetens namn inte bara deras. Kollegieblocket för protester intill luckan fylldes snabbt med namn von Rosen, Gyllenhammar, Wallenberg, Silverstolpe, Hamilton, Gyllensvan. Men också kultureliten tycktes hålla kiosken högt, Moderna museets chef Lars Nittve skrev på, liksom den matintresserade journalisten Jan Gradvall, bokförläggaren Albert Bonnier och radiolegenden Kjell Alinge.

 Protesterna tycks ha hjälpt. Kiosken ska flytta ett tag, men kommer sedan tillbaka på samma plats som alltid.

 – Ta en korv, Robert!

 Den avspände äldre gentlemannen som sitter på en av korvkioskens metallstolar och puffar på en cigarr i solen uppmanar den träningsklädde Robert Hållstrand som klivit ur sin XC 90 att välja något ur det stora korvsortimentet i kiosken. Hållstrand som driver nattklubben Village på Norrmalmstorg tillsammans med Coci Philipson, son till kungens bäste vän Aje Philipson, tackar vänligt nej.

 Mannen med cigarren har bott i kvarteren i hela sitt liv, han har uppknäppt benvit lång skjorta, barfota i tofsskor, guldkedja och stora solglasögon av plast. Han skulle kunna passera i Saint Tropez och använder uttryck som ”jag får tacka”.

 – Det finns kärlek i den här tjorren, säger han, det är Sverige, det är nostalgi, det är en kokt med bröd, du ska veta att även på de finaste slotten serveras det en kokt med bröd till nachspiel.

 Det är ingen vanlig kiosk, det är en gourmetkorvkiosk, men påfallande många tar bara en kokt eller grillad med bröd. Även om de allra flesta tycks välja ”bara stark senap” som svar på den gamla vanliga frågan. Senapen är korvkioskkulturens originaltillbehör. När korv började serveras på gator och torg var det till en början bara med senap. Ketchupen kom till korvkioskerna först på 1960-talet. Då ansågs den ”lite lyxig men också något syndig”, skriver Leif Eriksson i boken Korv mos och människor.


Jan Malmsjö, en annan stammis, tar alltid bara den starka tyska senapen, på sin Coburger, en korv som marknadsförs under rubriken ”Nostalgi”. Malmsjö tar den med vanligt bröd. ”Beställd som om det vore en replik i Hamlet”, säger Johan Markwall, en mångårig stamkund och reporter på Privata affärer som också har bott här i hela sitt liv.

 Man kan så klart hitta liknande historier på vilken stamkrog eller kvarterskrog som helst. Men skillnaden är att korvkioskens publik befinner sig på trottoaren. De är livet på gatan. Det är något helt annat. Det är möjligt att det har bidragit till korvkioskernas låga status, men på en plats som Nybrogatan på Östermalm har det definitivt också bidragit till den stora lockelsen. Som bilden av det enkla livet.

 Johan Markwall berättar historien om styrelseledamoten från ett av världens största börsnoterade bolag som brukar stanna till vid kiosken klädd i slitna manchesterbyxor:

 – Jag tror det är en stor lättnad att komma hit om man lever sitt liv i styrelserum, man längtar tillbaka till det här enkla, att vara ”the guy i korvkön” bara. 


Det som vi uppfattar som liv i staden handlar om att folk rör sig på gatorna. Inget kan då vara mer värdefullt för en stad än ett populärt gatukök. ”Så fort man sätter sig vid ett bord uppstår en social barriär och då är det svårare att ta kontakt”, säger korvkioskkramaren och stadsantikvarien i Lund, Björn Magnusson Staaf, till Kvällsposten under rubriken “Korvkiosken på utdöende” tidigare i år. “Under stora delar av 1900- talet har korvkiosken fyllt en social funktion i samhället. I kön till korvkiosken har alla människor, från direktörer till takläggare, stött på varandra”, menar Björn Magnusson Staaf.

 Därför är det intressant att Stockholms stad, när man ville riva korvkiosken på Nybrogatan, uppmanade kioskägaren att hitta en plats att hyra på privat mark eftersom det skulle vara tryggare. Där skulle nämligen kiosken få större rättigheter än på stadens mark. Ett tecken så gott som något på att huvudstaden har obetydlig koll på sitt eget bästa. Att man inte själv vill ha möjlighet att ge plats för de små hörn av staden som gör att den lever utan vill lämna över det på privata fastighetsägare.

 – Det var ett tag sedan Noppe var här, säger Inga Fortkod som har stått i kiosken sedan 1992, och utstrålar så mycket värme att det inte är något att bli förvånad över att män som förlorat familjen och villan på Lidingö, skaffat sig en lägenhet på Grev Turegatan ett par kvarter bort, gått ner i vikt och inte vet om de ska sätta upp gardiner eller inte anförtror sig åt henne och sedan tackar henne genom att säga ”det är ordning på dig”.

 – Noppe älskar korv, säger en annan stamkund och fortsätter:

 – Noppe har gutsen, han kan ta en korv här utan att bry sig, man skulle nog inte få se kungens bäste vän Aje Philipson stanna till här, men han tar sig nog också en korv när ingen ser honom ute på vischan.


En kvinna passerar, stamkunden reser sig och utropar ”Liebchen!”. De talar en stund, viskande, förtroligt. Sedan kommer en yngling från kvarteret och köper en korv med surkål: ”Och hur är det med din mor?” ”Hon är på Madeira”.

 En rödbränd båtkille i flip-flops slår sig ner för en sen lunch, han är son till en bekant till stamkunden som har affär lite längre ner på gatan. Det är åtskilliga släktled som stannar till här, anor och nedärvd närvaro i kvarteret. En sorts stillastående mitt i förändringen. Kanske var det därför protesterna blev så stora.

 – Folk fick ångest, jag lovar, jag visste själv inte vart jag skulle ta vägen, säger Johan Markwall.

 Han håller en liten sorgesång över kvarterens förändring, som skulle kunna handla om vilket kvarter som helst i 00-talets Sverige. Den handlar om själlösa nya kaffeställen, om platser utan historia. Precis som korvkioskerna nuförtiden ligger i bensinmackar och Seven Eleven-butiker.

 2008 har varit ett protesternas år i Stockholms innerstad. Och protesterna har alla handlat om det lilla unika mot det stora anonyma. Tre stora stadsdelar förde sin egen kamp för staden som en plats för mångfald, gärna i from av småbutiker, i ett solblekt folkhem. Först var det Vasastan där röda fanor hängdes ut från fönstren i protest mot en ny galleria, sedan kom samma röda fanor upp på Södermalm, när en annan galleria planerades vid Hornstull, och nu också i den gamla överklassbyn Östermalm. I Vasastan blev det ingen galleria, men vid Hornstull är det fortfarande en öppen fråga.

 Protesterna kan bero på att stadsbyggandet i ”The Capital of Scandinavia” har passerat en gräns där likartad shopping och bostadsrättsomvandlingar helt enkelt håller på att göra staden alltför opersonlig. ”Som medborgare har jag gjort slut med Stockholm”, skrev Maria Küchen på den här sidan (16/7). Hon flyttade till Lund för att undkomma den alltför marknadsliberala huvudstaden.  

 – Den sista spillran av småstaden, säger Johan Markwall om korvkiosken.

 Och i det lilla gathörn som kiosken bildar mot det stora posthuset intill fortsätter småpratandet i småstan. Man talar om en man som började som slank solodansör på operan i en helt annan tid och slutade som en av världens största skeppsredare.