Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Kinesisk mur

UPP TILL KAMP? Mo Yans tystnad i fråga om de demokratiska rättigheterna i Kina är besvärande.
Foto: KAMERAPRESS

Kanske säger han inget därför att han hyser djupa sympatier för den kinesiska strategin?

Karin Olsson reflekterar över litteraturpristagaren Mo Yans försiktiga Nobelföreläsning.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Det fanns de som hyste naiva förhoppningar att Mo Yan skulle komma till Stockholm, pånyttfödd som yttrandefrihetskämpe och ta bladet från munnen. I skydd av Nobelpriset skulle han återigen kräva frisläppande av fredspristagaren Liu Xiaobo och fördöma den kinesiska censuren.

Då vore det inte Mo Yan, mannen med den nu nästan uttjatade pseudonymen "tala inte". Ändå avslöjade han i gårdagens Nobelföreläsning att namnet är självironiskt, då hans fattiga mor var orolig för sin son som berättade så fantasifulla historier: "Inte har du väl tänkt försörja dig på att prata strunt?".

Han uppehöll sig som väntat vid den orala, bondska berättartraditionen som lagt grunden till hans författarskap. Men stack också emellan med viss samhällskritik. Till exempel berättade han om den persikoträdgård där hans mamma begravdes, som nyligen fick grävas upp då en järnvägslinje drogs rakt genom begravningsplatsen. Det är svårt att tolka som något annat än ett ifrågasättande av regimens hänsynslösa industrialisering.

Precis som så ofta i sin litteratur kritiserade han också de lokala maktutövarna. Han berättade om ett minne från barndomen, då hans mamma plötsligt slogs blodig av vakten på kollektivåkern. Ändå verkar detta inte ha påverkat hans grundmurade partilojalitet. Den viktigaste perioden i hans liv var när han tog värning i armén, berättade han: "Hade det inte varit för reformpolitiken och de enorma samhällsförändringar och framsteg som skett i Kina de senaste trettio åren så skulle det inte ha funnits en författare som jag".

Kanske var det inte så konstigt att han tidigare i år valde att kopiera Mao Zedongs förödande tal om litteratur och konst från 1942 i en jubileumsutgåva, trots att möjligheten fanns att avstå. Han är helt enkelt tacksam.

Mo avfärdade kritiken som riktats mot honom med orden att han känner sig som en "teaterbesökare som studerar ett skådespel". Han poängterade att han inte har någon lust att tala, men att han nu måste. Därefter följde tre sedelärande historier. En handlade om den ånger han alltid känt efter att han skvallrade för läraren om en klasskamrat som inte stämde in i den förväntade gråten på en utställning om det hårda livet före kommunismen. Kamraten fick en varning. "När alla gråter måste man tillåta några att inte göra det", sa Mo Yan och tillade att detta var särskilt giltigt när gråten blir en teaterförställning. Antingen menar han att Kina måste tillåta oliktänkare, eller så försvarar han sin rätt att inte vara en dissident, trots alla förväntningar.

Han berättade också om sin genans över att han en gång under soldattiden reste sig upp och sa "räknas inte jag?" när en officer konstaterat att inga fanns i rummet. För en västerlänning som jag framstår anekdoten som ett ogilitigförklarande av individens rätt att hävda sig.

Nobelföreläsningen speglar en man lojal med dem som gett honom framgång och kärlek. Framställningen saknar inte kritiska element, men de är subtila, bland nästan kryptiska.

Kanske är han feg som dansar efter partiets pipa, kanske en stackars människa som gör så gott han kan innanför systemets stränga ramar. Kanske säger han inget, därför att han hyser djupa sympatier för den kinesiska strategin. Så enkelt kan det faktiskt också vara.