Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Kina manipulerar och påverkar svensk politik

Folkrepubliken Kina.Foto: Junge, Heiko / NTB scanpix
Magnus Fiskesjö.

Efter den friande domen mot Anna Lindstedt kommer Kina att fortsätta på samma spår.

Magnus Fiskesjö ser en oroväckande situation utveckla sig på storpolitisk nivå. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KOMMENTAR. De många indicierna mot Anna Lindstedt räckte inte som bevis, och hon friades av tingsrätten i Stockholm — trots att hon i rollen som svensk ambassadör försatt den svenske författaren Gui Minhais dotter Angela i fara, vid det numera ökända mötet på Sheraton. 

Som Jojje Olsson påpekat har vi märkligt nog gjort oss av med de lagparagrafer som antagligen varit bättre lämpade här, mot omdömeslösa ämbetsmän. Men det svenska rättssystemet går på den lag som finns. Det är inte som i Kina, där Angelas pappa sitter godtyckligt fängslad bara för att någon partipamp så bestämt (och till och med fått för sig att stjäla hans svenska pass). 

Men ännu viktigare är att fallet Lindstedt bidragit till en starkare medvetenhet om det högst verkliga och växande hotet från Kina, både på UD, inom myndigheter och företag och i samhället på bredare front.

På samma sätt vill man i Sverige locka till sig svenskar som kan gå på Kinas linje, vare sig det handlar om spjutspetsen Huawei, om Volvo, Lysekil eller Gui Minhai.

Insikterna om den kinesiska regimens avsikter och metoder (manipulation, utpressning, påverkan) blir nu avgörande: På den kinesiska ambassaden sitter man och planerar nästa steg. Den friande domen var goda nyheter för dem — inte bara att domstolen fann det obevisat att gärningsmännen företrädde Kina, vilket i sig var en delseger, men ännu mera hur både rättegången och domslutet orsakat splittring i Sverige, vilket ger dem nya möjligheter. 

Det är här det bränner till. Den kinesiska regimen hoppas kunna splittra oss, ”divide and rule”, precis som man lyckats splittra och underminera hela EU genom sin ”17+1–formel” (ett samarbete mellan Kina och och de 17 östeuropeiska länderna i EU) med Ungern med flera som sina trojanska hästar. På samma sätt vill man i Sverige locka till sig svenskar som kan gå på Kinas linje, vare sig det handlar om spjutspetsen Huawei, om Volvo, Lysekil eller Gui Minhai.

I fallet Gui Minhai har Sverige hittills stått enigt, med undantag för extremister i EAP och liknande grupper, som stött Kina. Men nu efter rättegången ser vi på flera håll en tendens att göra inrikespolitik av frågan. Det är farligt. Vi bör stå eniga om vårt oberoende, om yttrandefriheten, och rättsstatens principer — som den kinesiska regimen hänsynslöst kör över, som med det gigantiska avtalsbrottet i Hongkong, Xinjiangs koncentrationsläger, och med vår egen medborgare Gui Minhai.

Vi måste sätta stopp för Kina innan det blir för sent.

Vi bör noga följa hur kinesisk utpressning drabbar andra länder, som i Kanada, som Kina nu försöker tvinga till att skrota sina rättsprinciper för att få tillbaka två medborgare, Kovrig och Spavor, som regimen tagit som gisslan i Kina på vaga grunder, och har just fängslat ytterligare en kanadensisk kvinna som tvingats avsäga sig sitt kanadensiska pass (mönstret är omisskännligt!). Det förskräcker, att gripandena redan fått en del kanadensare att förespråka en fångutväxling med Kina — trots att detta skulle legitimera de kinesiska kidnappningsmetoderna, och öppna dörren för en framtida kinesisk världsordning rensad på de rättsprinciper vi kämpat så hårt för att bygga upp. 

Vi måste sätta stopp för Kina innan det blir för sent. Sverige bör göra gemensam sak med Kanada, EU, Japan, Australien och andra, och kräva att Kina omedelbart ger oss alla våra kidnappade medborgare tillbaka.  

Just detta med hur hänsynslöst regimen tar oskyldiga som gisslan och fokuserar på familjemedlemmar som utpressningsverktyg, både när det gäller kidnappade utlänningar som Gui Minhai och nu med kanadensarna, liksom med flyktingar från Xinjiang, utländska företag och andra, är en av de främsta insikterna från fallet Lindstedt. 

I Kina är det sedan 2017 olagligt för undersåtarna att inte lyda order i dessa sammanhang, och de måste hålla det hemligt, så det inte blir pinsamt i efterhand.

I förhören viftade Anna Lindstedt nonchalant bort SÄPOs frågor om säkerhetsutbildningen hon skulle ha fått inom UD. Men med sin Kina-erfarenhet måste hon ha vetat hur de arbetar. Hon visste också, att en kinesisk affärsman med minsta självbevarelsedrift och omtanke om sina svenska affärer aldrig skulle agera utan regimens vägledning. Vi vet att den kinesiska diktaturens prioritet nr. 1 är att få tyst på all kritik, så att den ostört kan flytta fram sina positioner. 

När männen plötsligt ville lägga sig i Gui Minhai-fallet, den främsta stötestenen i de svensk-kinesiska relationerna, var det närmast väntat att de skulle agera efter den kinesiska statens linje och försöka skrämma Angela till tystnad genom att hota med att hon aldrig mer skulle få se sin kidnappade far — ett klassiskt grepp som de ofta använder.  

I Kina är det sedan 2017 olagligt för undersåtarna att inte lyda order i dessa sammanhang, och de måste hålla det hemligt, så det inte blir pinsamt i efterhand. När förhandlingen på Sheraton klappade ihop, förnekade den kinesiska ambassaden mycket riktigt all kännedom om de två männen — trots att svenska medier avslöjat ingående kontakter.

Men alla vi andra bör i stället ta hela historien som en lektion i hur den kinesiska regimen arbetar.

En grupp pensionerade svenska ambassadörer har, kanske utifrån ett slags skråtänkande, velat få det till att fallet Lindstedt handlade om ambassadörernas roll, inte om Kinas ansträngningar att få tyst på Sverige. De nämner därför heller ingenting om hur Kina bearbetar andra länders ambassadörer och andra företrädare. Lindstedts vapendragare Sven Hirdman, som lett ansträngningen att flytta fokus, har märkligt nog till och med baktalat den fängslade svenske medborgaren Gui Minhai, vilket är närmast obegripligt. 

Men alla vi andra bör i stället ta hela historien som en lektion i hur den kinesiska regimen arbetar. För det kommer mer sådant från det hållet. 

Magnus Fiskesjö var tidigare kulturattaché vid ambassaden i Peking, och chef för Östasiatiska museet i Stockholm. Han undervisar i dag på Cornell University i USA.