Kim Gordon - en revoltör och en ikon

Kim Gordon.
Foto: Christian Roth Christensen

OSLO. Kim Gordon, mest känd för Sonic Youth, är en ikon inom Do it yourself-rörelsen.

Jan Gradvall möter henne i Oslo och talar om konst, feminism och Pussy Riot.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Från onsdag lunch till lördag natt har festivalen by:Larm i Oslo samlat hela den nordiska musikbranschen. Inget av seminarierna lockade mer folk än när Kim Gordon intervjuades på scen om sin musik och konst.

Baren Internasjonalen vid Youngstorget blev så full att hundratals tvingades vända i trappan.

Vad de missade var att se Kim Gordon - med en bloody mary framför sig på bordet - berätta om allt från Yves Kleins performancekonst sent 1950-tal, där nakna kvinnor täckta med blå färg fick göra avtryck på dukar ("sexistiskt men jag gillar Klein"), till ett sällsynt filmklipp med det legendariska punkbandet Bikini Kill som Kim fått mejlat av sångerskan och riot grrrl-frontfiguren Kathleen Hanna.

När det blev dags för publikens frågor räckte en kvinna upp handen och frågade:

- Jag ville att Sonic Youth skulle komma och spela i min stad och försökte få kontakt med dig. Jag virkade därför en tröja där jag stoppade in ett brev. När ni spelade på Barrowlands i Glasgow på 1990-talet kastade jag upp den tröjan på scenen. Min fråga är... läste du någonsin det brevet?

Kim Gordon, 59, är inte ovan vid den typen av interaktiva publikreaktioner. Med explosiva performance och spelningar bryter hon ned barriären mellan kulturskapare och mottagare. Få i modern tid har inspirerat så många till att själva göra konst och musik.

Kim Gordon är en ikon inom DIY, do it yourself-rörelsen. Journalisten Kristofer Andersson har just gett ut en uppmärksammad bok med samma titel där han intervjuar ett 70-tal svenskar som verkar i samma anda.

- För mig står DIY för anti-corporate. Att inte vara beroende av andra utan att ta över produktionsmedlen och göra sin egen konst på egna villkor, säger Kim Gordon när vi träffas över en frukostlunch på ett hotell i Oslo.

- Som femåring började jag i en skola i Los Angeles där man lärde sig genom att göra. Learning by doing. Det är något jag burit med mig genom hela livet.


Senast Kim Gordon var i Sverige var när hon för två år sedan gjorde ett performance på Moderna museet i Stockholm tillsammans med tyska konstnären Jutta Koether. Efter att ha inspekterat museets lokaler valde de barnens läshörna som platsen för sitt performance.

- Jag tyckte det var den mest passande platsen.

Med kameror fästa på mikrofonstativ manglade de sedan på gitarr och synthesizer samtidigt som Kim delade ut flygblad till publiken där hon skrivit saker som "Porn and intellect".

På den stora Sonic Youth-utställningen i Malmö sommaren 2009 fanns en DIY-installation som Jutta Koether och Kim Gordon gjort tillsammans. Det var ett tält fyllt med instrument.

Installationen hette "Reverse karaoke" och gick ut på att besökarna fick spela in sitt egen musik till förinspelad sång av Kim. Alltså bokstavligen karaoke fast tvärtom.

- Det var ett sätt att visa hur lätt det är att bilda ett band, säger Kim. Det var intressant att hur det ledde till att man började spela tillsammans över generationsgränserna.


Några av de inspelningar som gjordes i "Reverse karaoke"-tältet ingår nu i arkivet Her noise, lådor med material som just nu förvaras på London college of communication på hyllorna bredvid Stanley Kubrick-arkivet.

Curator för projektet Her noise, vilket började som en utställning i London 2005, är norska Anne Hilde Neset som var den som intervjuade Kim Gordon på scen under by:Larm.

Anne Hilde Neset är skribent på magasinet The Wire. Efter 18 år i London har hon flyttat till Oslo där hon blivit kreativ chef för Ny musikk, en organisation för samtida konstmusik.

- Idén med projektet Her noise var att undersöka musikhistorien i förhållande till kön, säger Anne Hilde Neset.

- När man närstuderar musikhistorien hittar man många exempel på hur viktiga kvinnliga experimentmusiker inte fick den plats de borde ha fått.

Bland kvinnliga experimentmusiker som först nu börjar få sin rättfärdiga plats i historieskriven finns franska synthesizerpionjären Eliane Radigue och amerikaner som Pauline Oliveros, Maryanne Amacher och Laurie Spiegel.

Anne Hilde Neset och Kim Gordon gjorde för tio år sedan ett filmprojekt om kvinnor i experimentmusik.

- Men vi kallade det i stället för "Män i experimentmusik". Vi intervjuade manliga musiker och ställde frågor som "Känner du dig objektifierad på scenen?" och "Finns det något som heter Boy power?".

Kim Gordon återkommer själv till könsidentitet i sitt skapande.

- När vi gjorde våra första turnéer med Sonic Youth i Europa fick jag hela tiden frågan "Hur känns det att vara kvinna och spela i ett band?". Jag bollade tillbaka frågan. För att kunna svara på det måste du först definiera: "Hur är det att vara man och spela i ett band?".

Sonic Youth bildades i New York 1981. Parallellt jobbade Kim Gordon på gallerier och var konstkritiker på bland annat Artforum.

- Den första essä jag någonsin skrev hade titeln "Trash, drugs & male bonding". Jag villa studera just män i rocken och manlig sexualitet, något som annars nästan bara är beskrivet i gaylitteratur. Rocken är en plats där män kan utforska sina feminina sidor. Ett av flera tidiga namn vi hade innan vi blev Sonic Youth var också Male Bonding.

I den klassiska låten "Kool thing" från 1990 sjunger Kim Gordon raden "fear of a female planet".

- Så är det fortfarande. Ingenting har hänt vad det gäller rädslan för kvinnor i världen. Jag tittar på min dotters generation och talar med dem. De tenderar att ta saker för givet.

- I Amerika diskuteras det i dag om vad ordet feminism står för, om det behövs ett bättre och mer uppdaterat ord. Jag vet inte. Men jag läste en intressant artikel i den feministiska tidningen LIES där någon föreslog att byta ut det mot "not men". Jag tycker det är rätt bra.


Videon till "Kool thing" regisserades av Tamra Davis som just nu håller på med en dokumentär om Kathleen Hanna, riot grrrl-pionjär och en av de viktigaste rösterna i rockhistorien. I videon till Sonic Youths "Bull in the heather" från 1994, även den regisserad av Tamra Davis, är Kathleen Hanna med och dansar.

När ryska Pussy Riot arresterades uppgav bandet riot grrrl som en stor influens. Det finns en även tidig film där Kathleen Hanna framträder med samma typ av mask som Pussy Riot-medlemmarna bar under sitt performance i katedralen i Moskva - masker som ryska domstolen såg som ett bevis på huliganism.

- Domen mot Pussy Riot är vidrig ur så många aspekter... Även rent teatralt bygger den på en felläsning. Att som kvinna i en punkkontext bära en mask, som när Kathleen Hanna gjorde det, handlar inte om att dölja sig. Att bara en mask är ett sätt att visa att det är så här den manliga världen ser oss, som bara en kropp.

- Men man ska samtidigt lyfta fram att Pussy Riot varit väldigt framgångsrika. De lyckades med exakt vad de ville uppnå. Att avslöja hur det verkligen står det till i dagens Ryssland med demokrati och mänskliga rättigheter.

Utöver sina konstprojekt spelar Kim Gordon i dag med duon Body/Head tillsammans med free noise-gitarristen Bill Nace. I linje med vad Kim Gordon gjort tidigare är musiken hård och expressionistisk med dånande rundgångsgitarrer.

- Jag får ofta frågan varför vi spelar "svår" och "konstig" musik. Jag tycker det är en konstig fråga. För mig är det tvärtom den mest naturliga och enkla musik som finns. Det är så här det låter om du som oskolad musiker plockar upp instrument och bara börjar spela.