Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Kick av pengar

DET SJUKA GREKLAND. Kunder utanför apoteket väntar på läkemedel som inte finns. Foto: John Kolesidis/AP

Nya stimulanspaket i världsekonomin fungerar som allt större doser i en missbrukares blodomlopp.
Rasmus Fleischer läser två beska analyser av en finanspolitik som inte löser kriser utan skapar nya.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Liknelsen mellan kredit och knark är ett kraftfullt redskap för att förstå vår samtida kris. Ordet injektion används ofta för att beskriva de stimulanspaket som blivit vardagsmat efter 2008. Varje gång som finanssystemet känner sig skakigt krävs en allt större dos för att generera en kick.

Knarkmetaforen används flitigt i Vad är pengar? av Andreas Cervenka, landets kanske vassaste ekonomijournalist. Boken består av krönikor som tidigare publicerats i Svenska Dagbladet men hänger ändå samman påfallande väl. Författarens fallenhet för sardoniska liknelser ger dock ett lustigt resultat när de strös ut i hundratal över sidorna i en bok. Att läsa boken blir lite som att lyssna på hiphoplyrik.

Marknaden är alltså sönderknarkad. "Bara sedan 1999 har vi upplevt tre större hausseperioder; dotcomfesten (1999-2000), kredityran (2003-2007) och stimulanspartyt (2009-2010). Det går att argumentera för att vi befunnit oss i något slags sinnesförändrat tillstånd under nio av de senaste tolv åren", skriver Cervenka. "Västvärldens extremlåga räntor är ett förföriskt gift."

 

Vi lever nu i ett permanent undantagstillstånd, kännetecknat av negativ realränta. Pengarna på ett vanligt bankkonto krymper i stället för att växa. Världens största låntagare, USA, får betalt för att låna. Pensionskapitalet hetsas att ta större risker på aktiemarknaden genom att räntepapper knappt ger någon utdelning. Allt detta är ett resultat av stimulanspaketens penningtsunami, som nu är i full färd att blåsa upp ännu större finansbubblor än de som senast sprack.

Andreas Cervenka återkommer till hur de extremlåga räntorna drabbar framtida pensionärer. Som läsare stärks jag i mina tvivel på att alls få se skymten av en pensionsutbetalning och antecknar snabbt de återstående alternativen: 1) bli stormrik och bunkra guld; 2) lev snabbt och dö ung; 3) sätt en redig barnaskara till världen, i förhoppning om att de kommer att sörja för din ålderdom.

Missbrukaren är ur stånd att planera för sin framtid. Detsamma tenderar att gälla politiker, eftersom staterna sitter synnerligt djupt i kreditmissbruk. Och de vinner knappast val genom att tala om hur även Sverige befinner sig på en väg som leder till statsfinansiell kollaps, även om det lär ta flera mandatperioder.

Hur hamnade vi här? Ingen kristeori utan ett syndafall. Vad är pengar? är en av många böcker som daterar detta syndafall till den 15 augusti 1971, då president Nixon klippte dollarns förankring till guld. Sedan dess är pengar något som kan skapas i obegränsade mängder ur ett digitalt ingenting.

 

Så vad är alternativet? Andreas Cervenka ger en vink genom att hänvisa till Papperspengarnas kollaps av Detlev Schlichter, som händelsevis just har utkommit i svensk översättning. Boken är ett manifest för återgång till guldmyntfot och predikar den synnerligen hårdnackade form av liberalism som blivit känd som den österrikiska skolan. Fantasin om den rationellt handlande individen ges här ett absolut företräde. Andra ideal som normalt omhuldas av liberaler (inklusive tillväxt och demokrati) får bryskt träda åt sidan. Detlev Schlichter menar att ingenting fjättrar individen så som statens möjlighet att skapa pengar ur intet. Likt vissa marxister räknar han med att saker kommer att ordna sig efter den ofrånkomliga kollapsen, då de rationella individerna kommer att återgå till guld som betalningsmedel.

Sådana utopier är frånvarande hos Andreas Cervenka. Även om han antyder att en återgång till guldmyntfot är önskvärd, undviker han varsamt allt som luktar ideologi. Mellan raderna i Vad är pengar? antyds ändå ett politiskt program på krishantering. På kortare sikt handlar det om att reglera bankväsendet, särskilt för att stoppa bonussystemen. På längre sikt handlar det snarare om avreglering: stopp på förstatligandet av bankernas förluster. Endast om banker kan tillåtas att gå i konkurs kommer de att förhålla sig till risker.

Framför allt måste räntorna upp. Rejält. Följden lär bli en depression. Men den som inte kan uthärda avtändningens kval kan aldrig ta sig ur sitt missbruk. Synsättet motsvarar det som i 1930-talets USA kallades för likvidationism: låt krisen ha sin verkan och bränna bort det sjuka, så kommer säkert något friskare snart att spira. Det kan bli nödvändigt att sänka löner, stänga skolor och chockhöja skatterna, skriver Cervenka utan ett ord om vad detta kan innebära för ett demokratiskt statsskick eller hur staten ska hantera de massprotester som torde följa. Förespråkarna av en deflatorisk lösning undviker tyvärr ofta att tala om att den brukar kräva ett ökat mått av väpnat våld från statens sida.

Vad är pengar? lyckas fint med att förklara vad pengar är, men är alltför fixerad vid pengarna i sin analys av krisen. En hel del saker lyser med sin frånvaro: arbete, företagande, teknik, politik, energi, miljö och mellanmänsklig omsorg. Allt detta måste tänkas in om det alls ska bli tal om en lösning. Dagens val i Grekland sägs handla om vilka pengar landet ska ha, men grekernas val av en framtid kan lika gärna göras just i de sammanhang där tanken på pengar är som allra längst bort.

 

Rasmus Fleischer

är historiker och skribent.

 

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!