Kerstin Thorvall. Foto: Kenneth Jonasson
Kerstin Thorvall. Foto: Kenneth Jonasson

Kerstin Thorvall - "One of a kind"

Publicerad
Uppdaterad
Så är hon alltså död. Jag som undrade hur det var med Kerstin Thorvall senast häromdagen då jag läste en av Aftonbladets unga kvinnliga kolumnister.
De förmodligen sista texterna – från 2006 och 2007 – av Thorvalls penna var nämligen starkt engagerade krönikor i AB direkt från seniorboende och sjukhus. Har man hört talas om en slik kolumnist vare sig förr eller senare?
Nej. Kerstin Thorvall var one of a kind. Redan från den konstnärliga början, då hon både modetecknade och kåserade i Damernas Värld och Veckorevyn. Samtidigt, på 60-talet, visade det sig att hon dessutom var en (könsmedveten!) hejare på barn- och ungdomslitteratur – med den för mig som barn konstnärliga toppen, den gravt socialrealistiska och grymt betitlade romanen ”Vart ska du gå?” ”Ut.” (1969).
Rena önskedrömmen för dagens kulturpolitiker alltså, en entreprenör som oförväget grep sig an olika genrer och konstarter och aldrig höll sig för god för sådant som stämplades lågstatus.
Och rätt mycket lågstatus var Kerstin Thorvall, i flera decennier. Till och med när hon avfyrade startskottet för ”bekännelselitteraturen” i Sverige, ett efter Suzanne Brøgger och Erica Jong självklart kvinnligt kodat topos och en därmed nedvärderad trend.

Det var 1976 som Det mest förbjudna kom. Mamma, jämnårig med Thorvall, läste den. Jag i flickrummet, nästan i hemlighet och med blossande kinder. Vi talade aldrig om boken. Det hade varit för pinsamt. (Däremot kunde vi prata om årets andra svenska succéroman: Ulf Lundells Jack.)
Andra hojtade desto mer om Thorvalls frispråkiga uppgörelse med författarens mor – då ännu i livet – och med gammeldags förtryckande sexualmoralism.
Kritikerna, de flesta manliga, rasade. Här skrev en stygg dotter, otrogen hustru, dålig mor och motvillig farmor om ”det förbjudna”. Om sex med yngre män, om onani och kiss och ångest och en smått incestuös relation till fadern. En 50-årig fyrabarnsmor – fy!
”Kjolen åker upp och ner, upp och ner. Säga vad man vill om Kerstin Thorvall, på latsidan ligger hon inte”, skrev denna tidnings legendariske kritiker Björn Nilsson. I Aftonbladet satiriserades hon av Rolf Börjlind, droppen som sägs ha fått henne att lämna hemlandets bägare för Frankrike i hela fem år. (Samma kritiker tokhyllade den hälften så gamla Lundell, minst lika sedeslös och mycket mer sexuellt explicit.)

Thorvall själv förklarade förvandlingen från duktig till stygg flicka genom en försenad trotsålder, pågående mellan 23 till 50 års ålder. Frågan är om den inte fortsatte ännu längre:
Redan 1977 kom Oskuldens död, även den snuskigt självbiografiskt färgad och tillägnad ”min äldste son, som jag övergav”. 1982, berättade Kerstin Thorvall en gång, gratulerade Gerhard Bonnier henne till den senaste boken med tillägget:
– Men Kerstin, måste du välja ett så smalt ämne?
Det var Tänk om det är klimakteriet. Den läste mamma så klart också. Och väldigt, väldigt många med henne.
Samma år hade Sven Lindqvist med En gift mans dagbok, uppföljaren till 1981 års En älskares dagbok, i princip avslutat bekännelsetrenden och visat var det sexuella skåpet skulle stå: hos de heterosexuella männen. Alla applåderade uppriktigheten, det mest förbjudna och privata, i dessa självbiografiska – och djupt allmänmänskliga – romaner.
Och kvinnorna fortsatte att läsa både Lindqvist och Thorvall. Och männen fortsatte att inte läsa Thorvall. Och Thorvall reste till Latinamerika, Västindien och Afrika för att dansa och ibland även på andra sätt umgås med mörka yngre män.
Hon skrev så klart om saken, både i böcker (som i Svart resa 1987) och artiklar där hon propagerade för att skicka ”våra gamla” till Afrika för en värdig död. Anklagades för kolonialism och sexturism. Fortsatte att skriva om dans – Nödvändigheten i att dansa kom 2001 – och dess nytta på bland annat äldreboende.

Kanske orkade Kerstin Thorvall fortsätta tack vare det som hände 1993, och som syns så tydligt i de olika upplagorna av Forums standardverk Litteraturhandboken. 1984 finns hon inte med. 1999 är hon där.
1993 utkom När man skjuter arbetare, där hon skildrar sin uppväxt med en karismatisk, tidvis sinnessjuk far och en förskrämd mor uppfostrad att aldrig äta wienerbrödet färskt utan spara det till nästa dag. En berättelse mer såväl nyanserad och lyriskt orolig som episk och klassmedveten än de tidigare.
Och då. Jublade också manliga kritiker, med Göran Greider i spetsen. Mamma läste och jag läste och alla läste. Thorvall fick Moa Martinson-priset 1994. Fortsättningen I skuggan av oron (1995) följdes av SKTF:s pris, Hedenvindsplaketten och så småningom Ivar Lo-Johanssons pris. I samma veva blev hon något av en gayikon, åtminstone bland flatorna.
Thorvall svarade med att skriva vidare, bland annat genom att i två romaner para ihop sitt alter ego Signe med Cora Sandels Alberte. Hon fortsatte helt enkelt att krossa flickboken och äta wienerbrödet ända tills demensen och sedan döden tystade henne. Uppåt 70 böcker blev det.
Kerstin Thorvall skulle knappast valts till ”Årets Mama”, och på Flashback skriver man (män) nu om ”Skitkärringen, sexturisten och den rabiata feministen”. Men vi var tusenden som läste och jag minns henne som fantastiskt rolig att träffa. One of a kind.
Expressen getinglogga
Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Kulturchef: Karin Olsson. Vik biträdande kulturchef: Ida Ölmedal. Litteraturredaktör: Anna Hellgren. Scen- och ungredaktör: Gunilla Brodrej. Kontakt: fornamn.efternamn@expressen.se. Missa inga artiklar – följ Expressen Kultur på Facebook!

Till Expressens startsida

Mest läst i dag