Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Kerstin Ekmans känsla för liv är smittsam

Kerstin Ekman. Foto: BODIL BERGQVIST / ALBERT BONNIERS
"Gubbas hage".
Helena Granström. Foto: ELIN STRÖMBERG / NATUR OCH KULTUR
Kerstin Ekman. Foto: BÖRJE FRELIN / ALBERT BONNIERS

"Gubbas hage" är den plats som Kerstin Ekman efter idogt arbete kallar sitt hem.

Helena Granström läser en spränglärd essä – och inspireras att ta floran ut i skogen.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

LITTERATUR | RECENSION. Glädjen över det tämjda och glädjen över det vilda är av två olika slag. När jag gläds åt raka rader av bönor och kål eller åt hönan som äter ur min hand, gläds jag i viss mening åt min egen förmåga att omskapa och kontrollera min omvärld; när jag gläds åt gökens första rop eller fjällbruden i en klippskreva, gläds jag åt min oförmåga att göra detsamma. 

Dessa båda former av tillfredsställelse är, liksom skillnaden mellan dem, av betydelse i Kerstin Ekmans personligt hållna långessä "Gubbas hage". Det är en rik och mångfasetterad text, bildsatt med Ekmans egna fotografier, som tar sin utgångspunkt i författarens arbete för att återskapa ett litet stycke ängsmark, och på samma gång frambringa ett hem ur en tidigare okänd plats. 

Jämtland och Roslagen

Efter en lång tid i Jämtlands fjälltrakter hamnar Ekman och hennes Börje vid nittiotalets slut på en obebyggd tomt i norra Roslagen. Vad ska, frågar sig författaren, hålla henne kvar där? Vad betyder det att höra hemma någonstans?

Svaret, så som Ekman formulerar och praktiserar det, är: Att lära känna den plats där man lever. Att lära sig dess historia, att bekanta sig med dem och det som lever där. ”Att få en hemort”, skriver Ekman, ”är att växa samman med ett landskap.”

Hur lär man då känna en plats? På samma sätt, skulle jag tro, som man lär känna en människa. Genom lyhördhet, ödmjukhet, genom ett uppgivande av sig själv som slutligen ändå kan leda fram till en nyupptäckt av det egna jaget: I varje ny relation lär jag känna också mig själv på nytt.

Blåklint, sandödla

Kerstin Ekman berättar om möten med djur, blommor och träd; enskildheter som hon själv envist vägrar inordna under det svepande begreppet natur. Vad alla dessa har gemensamt är att vi varken kan kontrollera dem eller fullt ut begripa dem, men att vi trots detta måste förmå att uthärda deras existens. 

Ekman intresserar sig inte för djur: Hon intresserar sig för mården, fiskgjusen, strimlusen, paddan, sandödlan och hunden vid sin sida. Och på samma sätt tror jag att hennes framhållande av den enskilda platsens betydelse bör förstås som en skarp kritik mot den abstraktion som hotar att göra varje utsaga om världen meningslös. Ekman skriver att hon, ”hur många försvinnande arter och skogar genomdragna av utfallsdiken” hon än räknar upp, aldrig får mothugg: ”Alla håller med. Men man gör det bara med abstrakta ord. Miljöförstöring är ett. Närnatur och ekosystemtänk ett par andra. Det finns en flod av sådana ord. Blåklint läser man sällan.”

 

LÄS MER – Helena Granström: Vildsvinen har blivit mina fiender

Kalhygge

Till sin natur är platsen specifik: Gläntan med svärdsyssla, sankmarken med flugblomster, bäckfåran där rosenroten växer högt och hällmarken där jag i höstas mötte en älgko med kalv. Just därför utgör ett innerligt förhållande till den hemlöshetens enda bot, och just därför riskerar samtidens platslöshet att göra oss i grundläggande mening hemlösa.

Det är en hemlöshet som förstärks av vår kollektiva glömska: I samma takt som vi förlorar kontakten med det icke-mänskliga liv som omger oss – på grund av bristande uppmärksamhet, eller för att allt sådant liv drivits på flykten – tycks vi förlora minnet av att det någonsin har varit på ett annat sätt. När avverkningsmaskinerna går fram utplånar de inte bara skogen, utan de stigar genom den som utgör ”bygdernas oskattbara minne”; som Ekman uttrycker det har vi ”asfalterat över både det vilda och det förflutna”. 

Kanske för att en påminnelse om förlusten vore alltför plågsam: Den som en gång vuxit samman med ett landskap tar inte lätt på detta landskaps död. Om den hemkänsla som Kerstin Ekman numera känner skriver hon att den är ”stark men samtidigt maktlös. Jag vet att maskinerna har makten.” Och när hon slutligen upphör att längta till det jämtländska hem hon lämnat, beror det lika mycket på att hennes tidigare strövmarker ersatts med vidsträckta hyggen, som på att känslan av att höra hemma knutits till en annan plats. 

Körsbärsträdet

Ekmans beläsenhet och bildning är påfallande när hon följer de botaniska spåren genom litteraturen – från Vergilius och Horatius till Whitman och Thoreau – men starkast upplever jag texten när den följer författaren tätt i stegen, lutar mitt huvud ner mot mossan, och så faktiskt förmår att öppna min blick mot det levande som står inför den: Svartbräken, se!

Det är, föreställer jag mig, ingen slump att Ekmans bok kommer ut just nu, när våren öppnar sig mot sommaren. Mig manar den att plocka fram min flora och med förnyat intresse betrakta det som nu springer ur marken i min vildvuxna trädgård: Tjärblomstret känner jag igen och hundviolen; brunört, svartkämpe, smörblomma, tusensköna, fältveronika och liten blåklocka, brudbrödet som ännu inte blommar – men vad är den där vitblommande växten som liknar lomme men har annorlunda blad? Vad heter det där späda gräset med luftiga, vajande vippor; vad är namnet på det gamla körsbärsträdets limpstora ticka, och hur är det nu igen en korndådra ser ut?

Jag skulle tro att Kerstin Ekman därmed har åstadkommit just det hon föresatt sig. 

 

 

LÄS MER – Helena Granström: Det kanske låter löjligt, men i naturen är man mitt i livet

 

 

ESSÄER

KERSTIN EKMAN

Gubbas hage

Albert Bonniers, 335 s.

 

Helena Granström är författare, fysiker och medarbetare på Expressens kultursida. Hennes senaste bo är "Det som en gång var".

 

I tv-spelaren ovan visas senaste avsnittet av Kultur-Expressen, denna gång med Loa Falkman och Rickard Söderberg om operageniet Birgit Nilsson. Kultur-Expressen finns också som podcast.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!