Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

"Kent slutade innan de blev som de andra"

Jocke Berg i Kent sjunger på sista versen.
Parallellt med sina hyllade studioskivor har Kent också varit ett av landets största liveband. Foto: Jan Wiriden
Kent 1997, vid tidpunkten för genombrottet med skivan "Isola". Foto: Mattias Bardå

Den stilbildande Eskilstunagruppen Kent lägger ner efter ett kvartssekel.

Elin Grelsson Almestad lyssnar på ett band vars budskap om konformism och existentiell ångest kom att bli soundtrack för en epok i det svenska samhället.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Kents egna ord om avslutet

"Vi har alltid försökt gå våra egna vägar.

Tack till alla ni som brytt er om vår musik. Tack till alla er som kommit på våra konserter, från de första trevande kaos-gigen på små klubbar under det dimmiga nittiotalet till de stora scenerna.

Ni har gjort det möjligt för oss att fortsätta.

Vi är oändligt tacksamma för ert stöd, ert tålamod och er kärlek.

Att spela i det här bandet är det största, roligaste och mest utmanande någon av oss 4 gjort i våra liv.

Det har alltid handlat om utmaningar, gåshud och att försöka ha så kul som möjligt på vägen.

Vi ville denna gång undersöka vad som händer om vi skulle göra detta för sista gången.

Vad är det för känslor som då kommer fram?

För allt handlar om känslan.

Vi är väldigt väldigt nöjda med känslan den här gången.

Det här är inte slutet för att vi har tråkigt tillsammans eller för att vi inte vill något längre.

Det här är slutet för att de bästa av alla gårdagens och morgondagens fester har ett avsked i sig.

Vi ser oerhört mycket fram mot att möta er alla en sista gång på turnén i höst.

Det kommer bli skitkul!

Dessutom tror alla ändå att vi ska lägga ner inför varje platta.

Så det var lika bra att göra slag i saken.

Vi är en familj.

För familjen gör vi allt.

Vi 4 kommer att vara kent.

Då som nu för alltid."

Kent hade börjat bli ett band som alltid skulle finnas. Jag föreställde mig att min generation, som varit tonåringar och växt upp med gruppen, skulle stå på en arenaspelning år 2035 med en stampande fot i marken och plastglas med öl i handen likt våra föräldrar gjorde med Ulf Lundell.

Kent valde ett värdigare alternativ för alla inblandade. Under söndagkvällen lades en kort film upp på deras hemsida. Videon flirtar skamlöst med referensramar och bildspråk från Kents eget universum och avslutar med ett förkunnande om en sista skiva och turné under 2016 innan bandet lägger ner för gott.

Passande avsked

Det är ett avsked i samklang med hur Kent byggt sin karriär och sitt varumärke. Allvar och integritet har varit ledord genom de första slamrande gitarrerna i början av 1990-talet till dagens pulserande synthslingor.

Pretentioner, skulle somliga säga. Solglasögon och allvarliga blickar, sälja ut Stadion med Bruno K. Öijer som förband och förmå en tusenfaldig publik att klä sig i vitt, referenser till Baudelaire och Mary Shelley. Kents värld befinner sig ljusår ifrån den Melodifestival som hållit landet i ett järngrepp de senaste fem veckorna.

Ändå räknas de som Sveriges största rockgrupp, eftersom de lyhört alltid befunnit sig i samklang med sin tid. Gamla fans må fnysa åt hur Kents musik gick från larmande gitarrer för indiekidsens ensamma tonårsrum till att bli spellista i den nyrenoverade bostadsrätten hos en key account manager i Vasastan. Men Kents berättelse är berättelsen om en klassresande generation som lämnat småstäderna, vars självpåtagna utanförskap fortfarande skaver samtidigt som de vet att de blev som de andra.

Tonårsvrål

Texterna rör sig mellan ungdomens industrilandskap i Eskilstuna till Stockholms innerstad, vår slutstation, vårt mål. Konformismen och den existentiella tomhet som Kent skildrar visar sig inte vara en småstadssjuka utan ett samhällssymtom.

"I själen din, ja långt långt in, ekar tonåringens vrål", sjunger Jocke Berg i låten "Klåparen" om en vuxen man som suddat ut varje spår från tonårstidens utanförskap men faller in i sin gamla roll så snart han återvänder till hemstaden. Kents språkliga och musikaliska utveckling fångar tonårsvrålen hos alla dem som blev vuxna i den fria marknadens värld, fick veta att de kunde bli vad än de ville och nu ser allting gå förlorat.

"Du förlorar hur du än försöker", konstaterar Berg på senaste skivan. Kent lägger ner i ett land som slutat att tro, där medelklassens utlovade frihet klingar alltmer falskt samtidigt som världen tränger sig på med flyktingströmmar och klimatförändringar.

Att bandet i dag släppte en singel med titeln "Egoist" är inledningen till ett avsked värdigt Sverige 2016.

 

Följ Expressen Kultur på Facebook. Där kan du kommentera våra texter.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!