Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Kejsaren Heimerson är naken – och förtrollande

Staffan Heimerson.
Foto: ANNA HÅLLAMS / EXPRESSEN

Den sparkade kolumnisten Staffan Heimerson tar revansch på sin uppdragsgivare i en ny bok.

Jens Liljestrand läser en naken kejsare som skämmer ut sig, provocerar och trollbinder.  

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION | SAKPROSA. "Kolumnister kan vara hur som helst – bara de berör. [...] De kan vara specialiserade på bilar eller ekonomi, politik, sport, hjärtebesvär eller till och med utrikes händelser, moral och life style – bara de inte är självcentrerade, tjatiga, vulgära och banala."

Orden är Staffan Heimersons. I höstas hamnade han i blåsväder efter att 1) ha skrivit en krönika i Aftonbladet där han jämförde #metoo-kampanjen med Stalins utrensningar och sedan 2) muntligt försvarat texten på ett sätt som många ansåg normaliserade sexuella övergrepp ("normala personalfester där dyngraka grabbar vill sätta på växeltelefonisten") vilket ledde till 3), sparken i ett abrupt telefonsamtal med Aftonbladets publisher Sofia Olsson Olsén, efter nästan 50 år på tidningen.

Sofia Olsson Olsén sparkade Heimerson från Aftonbladet.
Foto: MAJA SUSLIN / TT NYHETSBYRÅN

För detta känner Heimerson en enorm bitterhet och tar därför nu revansch i boken "Punkt. Slut?", skriven "i svart hat". Den bitterheten är inte mycket att orda om – självklart måste en utgivare stå upp för sina krönikörers rätt att uttrycka en avvikande uppfattning, oavsett vilka tarvligheter de sedan vräker ur sig i andra sammanhang.


LÄS MER – Anna Hedenmo: Vi behöver en kritisk granskning av #metoo 

Poserar intill Moberg och Churchill

Mer intressant är den diskussion som Heimerson för i boken kring sitt uppdrag i yttrandefrihetens tjänst. För när jag läser hans ovan citerade kravlista på vilka egenskaper en kolumnist bör besitta kan jag inte hitta några bättre adjektiv för hans egen stil än just "självcentrerad", "tjatig", "vulgär" och "banal".

Heimerson poserar ideligen intill 1900-talets Stora Män, jämför sig – direkt och indirekt – med Herbert Tingsten, Vilhelm Moberg och Winston Churchill. Dessutom har han ett fasligt behov av att framhäva sin beläsenhet.

Vilhelm Moberg – en förebild för Heimerson.
Foto: ARNE JÖNSSON / DN

Han citerar en "Karl von Clausewitz" som en gång sägs ha varit "västvärldens viktigaste och mest inflytelserika militära tänkare". Namnet ser felstavat ut, jag googlar reflexmässigt och hittar wikipediasidan för Carl von Clausewitz som, mycket riktigt, ska ha ansetts vara "västvärldens viktigaste och mest inflytelserika militära tänkare".

Är det så här Heimerson alltid jobbar? Klipper och klistrar från wikipediasidor, ryar, vevar, mejlar och fakturerar?


LÄS MER – Jens Liljestrand: Vem går i gentlemannaskola hos Jean-Claude Arnault?

Försvarar Assange

Så långt har jag hunnit i min ilskna dom över "Punkt. Slut?" när jag också får syn på något annat. I denna självömkande och hafsigt skrivna litania över gamla och nya oförrätter finns också ett axplock av Heimersons mest kontroversiella alster, med bifogade kommentarer över hur den redaktionella processen gått till. Här finns texterna där han stått upp för mångkultur, för ensamkommande flyktingbarn, för liberalism och globalisering.

Sida vid sida med slippriga dumheter om våldtäktsanklagelserna mot Assange (med rubriken "När slarvknull blev larvknull") och trollspråk om Rebecca Loos, den holländska kvinna som berättade om sin affär med David Beckham för en brittisk tabloid ("Hade för Loos pengar varit nog kunde hon – som en hederlig hora – bett att få pengar i handen utan att ta omvägen via News of the World").

Julian Assange.
Foto: FRANK AUGSTEIN / AP TT NYHETSBYRÅN

På ett ställe grubblar Heimerson över åsiktskorridoren och kommer in på sagan om "Kejsarens nya kläder", där han förstås identifierar sig med barnet, den enda i folkmassan som vågar peka på makten och skrika: "Han har ju inga kläder på sig!"

Har det aldrig fallit honom in att det är han själv som är kejsaren? Han själv som majestätiskt skrider fram genom åsiktskorridoren, spritt språngande naken – och just därför så hypnotiserande – med sina dinglande åsikter, sin dallrande narcissism, sitt bultande bekräftelsebehov?

Förtjänar en stryktålig redaktör

För Heimerson är ju inte förtryck, den som känner sig förtryckt av denne godmodigt jäsande 82-åring vet inte vad förtryck vill säga, det han är, är underhållning, hans provokationer, elakheter, infamiteter och plötsliga anfall av klarsynt, frisinnat kurage är underhållning, och sådant behövs mer än någonsin i vårt gravallvarliga, dystra, ängsliga tidevarv.

Först vill jag skälla ut Staffan Heimerson, sen vill jag bara ge honom en kram. Och en stryktålig redaktör som kan rätta hans faktafel, korrigera hans wikipedia-plankande och som, framför allt, har en ryggrad bestående av något mer än geléhallon.

(Det där geléhallonet har jag snott från Heimerson. För det är väldigt, väldigt elegant.)


SAKPROSA

STAFFAN HEIMERSON

Punkt. Slut?

Sterner, 199 s.


Jens Liljestrand är biträdande kulturchef på Expressen. Läs fler av hans texter här.