Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Kazuo Ishiguro: Nocturner

Nils Schwartz hör soundtracket till Kazuo Ishiguro.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

FAKTA

KAZUO ISHIGURO | Nocturner | Wahström & Widstrand, 208 s.

Om litterära verk hade samma tempobeteckningar som musikaliska satser skulle Kazuo Ishiguros romaner - sex stycken sedan debuten 1982 - kunna ha beteckningarna largo eller adagio. Undantaget som bekräftar regeln är Den otröstade (1995), vars 500 sidor emellanåt drar i väg mot scherzo.
När Ishiguro nu för första gången ger ut en novellsamling - Nocturnes. Five stories of music and nightfall - blir man alltså lite, men ändå inte helt överraskad av att finna två scherzosatser i denna annars mollstämda serenad för två gitarrer, tenorsaxofon, cello och grammofon.
Det förefaller som det är just musiken - Den otröstade har en pianist i huvudrollen - som förlöser Ishiguros humoristiska ådra, om man med humor menar den kafkaeska varianten.

Den begåvade Hollywoodsaxofonisten Steve i titelnovellen är enligt sin agent för ful för att bli stjärnsolist och låter sig tubbas att genomgå en plastikoperation. Kliniken är inrymd på den översta våningen i ett lyxhotell, där Steves medpatient är hans raka motsats - en Linda Rosing-typ som är vacker nog att hamna i rampljuset trots att hon helt saknar talang. Denna tillspetsade Mozart-Salieri-relation utvecklar sig till mild slapstick, när de båda ansiktsbandagerade rumsgrannarna smyger omkring på hotellet för att reda upp diverse missförstånd.
I "Come rain or come shine" förenas de tre huvudpersonerna i sin ungdom av ett gemensamt intresse för "old American Broadway Songs", ett intresse som dock spelar en rätt underordnad roll när de under allt absurdare former träffas 20 år senare.
Så vilken uppgift har musiken över huvud taget i Ishiguros iscensättning och orkestrering av sina texter (han har också skrivit en pjäs med titeln The saddest music in the world)? Är musiken kompositör, regiassistent, dirigent, scenograf, ljudsättare, rekvisitör, rytmsektion eller bara inspiratör?
Jag har inte musiköra nog för att kunna bedöma den melodiska kvaliteten i hans prosa, så jag håller mig till betydelseplanet. Där tycker jag mig se att musikern står som representant för konstnärsbegåvningen, inte nödvändigtvis den skapande, men den hängivna.

Konstnärsbegåvningar är nämligen av två slag, anagrammatiskt besläktade - de kreativa och de reaktiva. Till de kreativa - de som skapar själva - hör kompositörer, författare och bildkonstnärer, till de reaktiva - de som tolkar vad andra har skapat - skådespelare och musiker. Det rör sig inte om någon statusskillnad, de senare kan vara långt större talanger i sin art än de förra i sin. Men de kreativa är en förutsättning för de reaktivas konst.
Det är i det spänningsfältet Ishiguros noveller rör sig. De blir tydligare i de tre stycken som går i adagio eller andante.
I "Crooner" får en polsk gitarrist som försörjer sig som stand in i olika orkestrar på Venedigs utomhusserveringar ett uppdrag - han ska ackompanjera en amerikansk sångare i nedförsbacken när denne sjunger sina greatest hits som serenader för sin hustru i en gondol nedanför hotellfönstret. I "Malvern Hill" råkar en singer-songwriter in spe på ett schweiziskt par som turnerar Europa runt med en populär coverrepertoar, men känner sig mera befryndade med den stora klassiska musiken. Och i "Cellists" får en ung ungersk cellist med samma födkrok som den polske gitarristen lektioner av en amerikansk kollega, en medelålders kvinna som dock inte medför eget instrument.

I egenskap av författare tillhör Ishiguro själv den kreativa konstnärstypen. Men Nocturnes är framför allt en ömsint hommage till de reaktiva konstnärerna, en kärleksförklaring till alla dessa besjälade, mer eller mindre skickliga uttolkare som sliter ihop till sitt bröd på världens obarmhärtiga vädjobanor.
I Ishiguros opusförteckning kommer den här novellsamlingen att räknas som ett divertimento, men det är, som vi vet från musikhistorien, inte detsamma som en nedgradering.

Fotnot. Det här är en recension av originalutgåvan av Nocturner som i dag kommer ut på svenska.